Roland Paulsen: Kortare arbetstid räddar barnfamiljerna

c6ad4d3e 97f2 4dcd 928c c0d315adfcd5


“De tidiga barndomsåren var hemska.”
Uttalandet återkommer oroväckande ofta bland dem som kan tala öppet om sitt föräldraskap. Hur kan den här tiden, när barnen är som livligast, också vara den svåraste? Frågan ekar in i separationsstatistiken. Andelen barn inblandade i separationer är i genomsnitt lägst bland 0-åringar, men andelen skjuter snabbt i höjden. Den vanligaste tiden för föräldrar att separera är när barnet är två till fem år. Därefter sjunker frekvensen igen. Innan barnet fyller åtta år separeras mellan en tredjedel och en fjärdedel av paren, beroende på år, enligt Statistisk sentralbyrå.

Frågorna strömmar in till psykologerna. “Jag förstår inte hur folk tar sig igenom småbarnsåren på ett bra sätt”, skriver en mamma till en psykologisk krönika. “De svåraste stunderna känns enormt mörka. Tortyr, död och helvete. Och jag ser ingen utväg” (Psykologiguiden, 8/4-22).

Även om SOM-institutet i flera undersökningar kunde visa att en majoritet av Sveriges befolkning var för arbetstidsförkortning gick trenden i motsatt riktning

Hurså?
Tendensen är att existentialisera, det vill säga att betrakta problemet som om det vore en oundviklig del av livet. När jag för femton år sedan började studera vårt förhållande till arbetet och peka på vikten av en ordentlig arbetstidsförkortning berodde det till stor del på att dessa till synes existentiella problem snabbt hamnar i ett annat ljus när man sätter dem i relation till den tid och energi som betalt arbete tar ifrån oss. Det jag kallade “arbetskritik” i min första bok blev med tiden ett utbrett och i huvudsak accepterat fenomen på kultursajter som denna, men i politikens värld hände ingenting.
Partiledarna som borde driva frågan om arbetstidsförkortning avvisade den konsekvent när man försökte tvinga fram åtgärder på partikongresser. Fastän SOM-institutet i flera undersökningar kunde visa att en majoritet av Sveriges befolkning var för arbetstidsförkortning gick trenden i motsatt riktning. Särskilt när Socialdemokraterna i ett monumentalt svek mot allt de tidigare stod för gjorde något historiskt nytt och utökade arbetstiden genom att höja pensionsåldern.

Även Annika Strandhäll (S), som tidigare förespråkat att vi borde jobba mer, har nu gått ut som förespråkare för arbetstidsförkortning.

Foto: Lisa Mattisson

Nåväl, nu har tiden förhoppningsvis vänt. Samma Annika Strandhäll (S), som i flera år talat passionerat om varför vi måste jobba mer, har nyligen gått ut som en förespråkare för arbetstidsförkortning. Partiledarna i Miljöpartiet och Vänsterpartiet har liksom LO-ledningen och många fackliga organisationer med dem hållit med om vad arbetarrörelsen har sagt länge: vi vill inte jobba så här mycket.

Plötsligt är iakttagelser som före detta politiker inte velat ta i sin mun en del av debatten. Att Sverige redan innan Socialdemokraterna höjde pensionsåldern hade den högsta faktiska pensionsåldern i Europa är till och med relevant. Att svenskar sett till faktisk arbetstid per heltidsanställd (41,2 timmar per vecka) bara överträffas av Cypern blir förhoppningsvis också något vi kan diskutera. Samt att Island redan har infört sju timmars arbetsdag medan man i Danmark har en normal arbetstid på 34,5 timmar i veckan eftersom man får betalt under sin lunchrast där.

Sverige är nu långt ifrån det husmorssamhälle det var så sent som 1970, skriver Roland Paulsen.

Foto: TT

I en ny rapport från Kommunal pekar utredaren Hampus Andersson på något annat som borde göra det yr för småbarnsföräldrar. När Sverige införde 40-timmarsveckan 1970 levde vi fortfarande i ett husmorssamhälle. Visst, redan då fanns det kvinnor som arbetade heltid (37 procent för att vara exakt), men den vanligaste kombinationen var 40 timmars betalt arbete per vecka för ett genomsnittligt hushåll. Idag är den vanligaste kombinationen 80 timmars betalt arbete per hushåll.
Med hänsyn till detta kan det faktum att det blir svårt att leva med små barn inte avfärdas som “en del av livet”. Problemet är inte existentiellt. Problemet är matematiskt. Hur får man tillräckligt med tid?

När Sverige införde 40-timmarsveckan 1970 levde vi fortfarande i ett husmorssamhälle

Ännu mer anmärkningsvärt är att den ökande familjestressen främst har varit något som borgerligheten har dragit på sig. Med argumentet att “livspusslet” är för svårt återupprättades ett ruttfinansierat svinsystem. I den allt mer djupblå och bruna bourgeoisin har till och med “handelsfrun”-tillvaron börjat hyllas. Tänk hur mycket lättare allt blir när kvinnan finner sig själv i rollen som hembiträde?
En arbetarrörelse som vågar driva arbetstidsfrågan kan lätt tvätta bort dessa strömningar. Nu återstår det att se om partiledarna vågar driva saken på allvar. Socialdemokraterna späder sannolikt på frågan till ett 35-timmarsförslag, men med tanke på hur mycket den sittande partiledningen gjort för att förlänga arbetstiden måste det ändå anses vara ett framsteg.

LO:s ordförande Johan Lindholm har beskrivit en arbetstidsförkortning som en

Foto: Beatrice Lundborg

Tyvärr finns det anledning att undra om de själva förstår vad de gett sig in på. När LO-ordförande Johan Lindholm i Agenda (26/5) presenterade reformen som en “win-win”-lösning för arbetare och kapitalister, exemplifierade han en defensiv skygghet som nu märks bland många förespråkare. Det är visserligen ett utbrett och delvis motiverat antagande att en arbetstidsförkortning skulle tvinga ner både sjukfrånvaro och arbetslöshet, vilket ur statsekonomisk synpunkt är positivt. Pågående studier försöker också mäta hur mycket effektivare medarbetare blir när de kan arbeta mindre. Det man hoppas på är tecken på att ett produktionsbortfall kanske inte uppstår.

Här kan man se en ängslig önskan att hävda att allt kommer att fortsätta som vanligt, men bättre. Detta är för enkelt. Även om effektiviseringar och sänkta sjuktal sannolikt kommer att ske i många branscher går det inte att komma ifrån att en arbetstidsförkortning innebär en begränsning av arbetsutbudet. Arbetsgivarna kommer att behöva anställa fler, och det kommer att kosta dem. Det kommer sannolikt också att innebära att lönerna pressas upp eftersom brist på arbetskraft förbättrar arbetskollektivets förhandlingsposition. Att tona ned dessa aspekter av en arbetstidsreform är inte bara att ljuga, det är att förbise en av de mest positiva aspekterna av en arbetstidsförkortning, nämligen att det är ett slag mot kapitalets feta mage.

Att bli som vi var innan vi vant oss vid slaveriet – det är löftet om förkortad arbetstid. Så länge det inte finns några stormfloder får vi nöja oss med kärrsteg

Sedan 40-timmarsveckan infördes har produktiviteten per arbetstimme ökat med 150 procent. Vad detta innebär är att en arbetare idag producerar det som tidigare krävde 2,5 arbetare. Var har dessa produktivitetsvinster tagit vägen? En del av dem har gått till högre löner, men en allt större andel har gått till kapitalavkastning. Det är den främsta anledningen till att Sverige har gått från att vara ett av världens mest jämställda länder till att, sett till förmögenhetsklyftor, bli ett av världens mest ojämlika länder. Att befria småbarnsfamiljer från deras helvete är förvisso en hedervärd ambition, men att bryta den galopperande ojämlikheten är lika viktigt.
Om ambitionen var att få tillbaka de produktivitetsvinster som sedan 40-timmarsveckan försvann i kapitalets fickor, skulle vi inte prata om en 35-timmarsvecka. Då gäller förslaget hellre en 20-timmarsvecka. En sådan reform kunde ha tvingat ner ekonomisk tillväxt till en ekologiskt hållbar nivå. Den eventuella minskningen som nu är i horisonten kommer inte att göra det.

81311f32 67c3 4815 a020 049bdb81b66f

Foto: Alamy

Samtidigt är det inte läge att vara cynisk. För mycket står på spel. “Ingen skulle acceptera att vara slav i två timmar” skrev den franska filosofen Simone Weil; “för att slaveriet ska accepteras måste det pågå en så stor del av dagen att något saknas hos människan.”
Att bli som vi var innan vi vant oss vid slaveriet – det är löftet om förkortad arbetstid. Så länge det inte finns några stormfloder får vi nöja oss med kärrsteg. Som Vårdförbundet visar just nu med sin strejk för kortare arbetstid kan även de minsta önskemål väcka känslan av möjlighet och stridslust.
Läs mer text av Roland Paulsen


Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen till din e-post.

Lämna ett svar

Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa

Rulla till toppen