Både kristna, judar och muslimer fördömde bruket. Att ta ut ränta på lån var för både Aristoteles och Martin Luther samma sak som ocker. Det var att tjäna pengar på pengar – ett brott.
Inget litet brott heller. I Dantes gudomliga komedi är ockraren den sociala grupp som hamnar på botten av helvetet. Längre ner än mördarna, vilket Dante förklarar med att ockrare ofta har mage att låtsas som att det de gör är något bra.
Tiderna förändras.
I boken”Skuldsatt“ (Norstedts, 2024) Lena Pettersson berättar om Eva, som under nittiotalskrisen tvingades sälja familjens hus med förlust. Efter den exekutiva auktionen stod hon och hennes man kvar med en halv miljon i skuld och bolåneränta på långt över tio procent. Trots trettio års ihärdigt arbete, mycket mjöl i köttsåsen och så mycket havregrynsgröt att inte ens Lena Andersson skulle klaga, skulden har idag vuxit till över tre miljoner. Eva gissar att de har betalat flera miljoner i räntor totalt.
Eva tillhör den kvarts miljon “överskuldsatta” svenskar som har haft skulder hos Kronofogdemyndigheten i minst fem år. De som hamnar i hennes situation löper nio gånger större risk att drabbas av folksjukdomar som diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, cancer och psykiska problem. Var femte överskuldsatt person har försökt ta livet av sig och bland dem som beviljas skuldsanering är dödligheten trettio gånger högre än för befolkningen i övrigt i samma ålder.
Petterssons bok är en uppgörelse med program som “Lyxfällan” där personer med hög belåning framställs som impulsiva spenderare. Den bilden föder dagens individualiserande syn på överskuldsättning, visar Pettersson. De vanligaste orsakerna till att människor tvingas betala ränta på ränta är sjukdom, skilsmässa och arbetslöshet.
Kronofogden kan till exempel köra hem pengar till företag som i andra länder administreras av maffian
Viktigast är dock att vår ekonomi i sitt nuvarande skick är beroende av att individer och företag skuldsätter sig, och möjligen är det detta enkla faktum som gör dokumentären “Skuldfeber” som nu sänds i SVT så rungande när den tar sig an det historiska fenomenet Stefan Ingves.
I dokumentären frågar filmskaparna Olof Berglind och Nathan Grossman om den tidigare riksbankschefen kan förstå att många som hamnat i skuldfällan är förbannade.
— Ja, men det är faktiskt frivilligt att låna, svarar Ingves. “Du behöver inte låna.”
Efter att ha “brytit ny mark” med fem år av negativa räntor i landet är gensvaret anmärkningsvärt. Sjutton år som riksbankschef innebär ett tungt ansvar för de galopperande bostadspriserna som allt mer tvingar människor att skuldsätta sig för att kunna leva.
Samtidigt ljuger Ingves individualisering i linje med det närmast världsunika regelverk som Sverige har kring indrivning av skulder.
Svenskarna är en av världens mest skuldsatta människor. Nästan hälften av hushållen har bolån och sett till hushållens skulder som andel av BNP (91,1) hamnar Sverige på sjunde plats i den internationella rankingen. Varje år genomför Kronofogden drygt tvåtusen vräkningar – ett fyrtiotal i veckan. Kronofogden utmärker sig internationellt genom att myndigheten inte prövar om skulderna är giltiga eller skäliga. Kronofogden kan till exempel köra hem pengar till verksamheter som i andra länder administreras av maffian. Det kan gälla illegala aktiviteter som spel på kredit, eller sådant som borde vara olagligt som snabblån. Enligt Finansinspektionen var den genomsnittliga effektiva räntan för ett snabblån 2022 819 procent. Det kan jämföras med det genomsnittliga intresse som maffian i 1960-talets New York krävde: 250 procent.
För ett aktiebolag behöver inte ens en miljardförlust vara ett stort problem. Staten skriver mer än gärna av skulderna om verksamheten måste läggas ner
I Sverige finns det då 1901 en ockerlag som säger att borgenärer inte får utnyttja en persons nödställda situation eller nackdel för att ta ut en orimligt hög ränta. Den lagen gäller inte längre. Istället läggs desto mer resurser på att vrida de sista slantarna ur privatpersoner.
Sveriges “företagsfrämjande” lagstiftning märks också i hur man ser på skuldsättning när det gäller intecknade företag. De som driver aktiebolag behöver till exempel inte oroa sig. För ett aktiebolag behöver inte ens en miljardförlust vara ett stort problem. Staten skriver mer än gärna av skulderna om verksamheten måste läggas ner. Att företagare erbjuds en nystart anses vara bra för tillväxten.
Hur hamnade vi här?
I Berglind och Grossmans SVT-dokumentär hörs kritiker av skulden och penningpolitiken som ibland får det att låta som att den höga skuldsättningen bygger på ett gigantiskt misstag. Problembeskrivningarna antyder föreställningar om att kapitalismen skulle kunna vara stabil och rättvis om det inte vore för otillräckliga regleringar och centralbankernas urspårade expertregel.
Men kapitalismen kommer aldrig vara ett stabilt system. Med den tekniska rationaliseringen av arbetskraften pressas idag löneandelen ned internationellt. En allt mindre del av den växande kakan går till de som jobbar, ändå måste kakan ätas. Det dysfunktionella med att spränga arbetarkollektivet är just detta: någon måste konsumera det växande överflödet. Om inkomsterna inte är tillräckligt höga för att efterfrågan ska möta utbudet är krisen precis runt hörnet.
Här blir skuldsättning en snabb och enkel lösning.
“Då hålls hjulen igång och det är egentligen det som är motivet till penningpolitiken och dessa låga räntor som vi har”, som Stefan Ingves säger i dokumentären.
Ändå är det svårt att inte undra hur någon som Ingves ser på rimligheten i det system han har skött så länge. Har han någon systemanalys?
Det verkar inte så. Han verkar vara stolt över att slippa reflektera över för- och nackdelar med Riksbankens tvåprocentsmål. Nürnbergförsvaret – ”det följer av ämbetet” – räcker som svar på det mesta. Att inflationsmålets pappa Thomas Franzén i dag säger att han ökade höfterna med två procent när han var vice riksbankschef på 1990-talet verkar inte göra någon skillnad. Ingves har sina riktlinjer och leder det till negativa räntor och en inhomogen omfördelning från de som hyr till de som äger med ökande ojämlikhet och en explosiv ökning av miljardärer, så är det bara “defekter” som sannolikt kommer att jämna ut sig med tiden.
Så varför injicerar inte Riksbanken sin skuldberoende patient med det lågränteläkemedel som hon enligt läroböckerna redan borde ha fått?
Den uppriktiga tonen i intervjuerna måste betraktas som en journalistisk bedrift. Ingves är till exempel nästan tydlig med att vad en riksbankschef gör inte har något med vetenskap att göra. “Det handlar alltid om att berätta en historia”, säger han, innan han i nästa mening utnämner sig själv “ekonomisk sagofarbror”.
I en tid då inflationen för fjärde månaden i rad är under målet, detta är värdefull information. Senast KPIF låg på 1,1 procent hade vi negativa räntor i Sverige. Nu är styrräntan 3,25 procent. Sverige var då i högkonjunktur. Idag är ekonomin tyngd av lågkonjunktur och 8,5 procents arbetslöshet. Så varför injicerar inte Riksbanken sin skuldberoende patient med det lågränteläkemedel som hon enligt läroböckerna redan borde ha fått?
Vad vår nya sagofarbror än säger om saken så ska vi nog ta det med en god nypa salt.
På frågan varför Riksbanken envisas med att skicka ut sina prognoser när de historiskt har legat så högt på väggen svarar Ingves: “För alternativet vore att säga att vi inte har någon aning om någonting”.
Kanske det alternativet – om man säger sanningen – inte skulle vara så illa trots allt. Om vi vill stävja skuldfebern, och eventuellt rädda de många ockrare som riskerar att hamna i Dantes helvetescirklar, kan det vara en bra början.
Läs mer text av Roland Paulsen till exempel:
För många skulle en sextimmars arbetsdag inte göra någon skillnad
Upptäck mer från idag nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.