Roland Paulsen: Svenskt Näringslivs rapport är undermålig - idag nyheter
   

Roland Paulsen: Svenskt Näringslivs rapport är undermålig



2a4fcc35 9466 4ccb 939a 244f2f456152

“Uppfordringarna om kortare arbetstid just nu är ett uttryck för ekonomisk tankelöshet lika mycket som för politisk överspänning.”
Året är 1917 och Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) drar sig inte för överdrifter för att motverka minsta arbetstidsförkortning. Enligt högerexpertutlåtanden kommer kortare arbetstid inte bara att innebära skyhöga kostnader som berövar Sveriges industrier deras konkurrenskraft och drabbar arbetarna själva med fattigdom. I SAF:s tidning Industria går det också att läsa om hur arbetets “värde och heder” hotas av det framväxande “nöjeslivet”.

Den tiden vann Sodom och Gomorra. 1919 beslutade riksdagen om åtta timmars arbetsdag och under decennierna därefter genomfördes en rad mindre arbetstidsförkortningar.
Resultatet: Sverige hade under perioden 1913–1950 den tredje högsta tillväxten i världen efter Norge och USA.
Att de visserligen köpta experterna kan ha så fel beror på att ekonomin aldrig har utvecklats i ett nationellt ekonomiskt vakuum där historiska händelser, tekniksprång, oförutsedda kostnader och produktivitetsvinster kan räknas ut annat än i vilda spekulationer. Det enda vi kan vara säkra på i den löpande budgivningen angående hur “dyr” en framtida arbetstidsförkortning kan tänkas bli, är att den som säger sig ha svaret är en lögnare.
När svenskt näringsliv, sin tradition trogen, presenterar en undermålig rapport där notan påstås ligga på hundratals miljarder, bör den i första hand ses som ett led i att skymma den enkla logiken att ständig effektivisering av arbetet ska kunna innebära att den gemensamma arbetsbelastningen reduceras.
Detta hindrar inte borgerliga ledande sidor från att glatt upprepa dessa siffror under sommaren. Här finns en uppenbar vilja att fokusera den samhällsekonomiska debatten på kostnader. Att prata om tillgångar och hur de ökar ska helst undvikas. Denna målmedvetenhet gör att det som ser ut som ett ekonomiskt samtal inte alls, eftersom kostnader och tillgångar på ett sådant sätt möter varandra.

För oss är arbetstidsförordningen bara en mall. Däremot räknar jag inte sjuksköterskor och byggnadsarbetare som “oss”.

Nyheten om att anställda på Svenskt Näringsliv arbetar fyra dagar i veckan under sommaren tyder på det borgerliga klasshat som är i omlopp här. Debatten handlar inte om hur mycket arbete som ska göras på redaktioner och på kapitalistiska propagandabyråer. Vad det handlar om är hur mycket arbetare ska arbeta.

Vi i kommentaren brukar ha förtroendearbetstid och kan lägga upp arbetet som vi vill. Denna verklighet råder för många inom tjänstemannasektorn. Som nyligen skrivits om i SvD (18/8) finns det goda skäl att anta att stora grupper på arbetsmarknaden har lyckats förkorta arbetstiden inom ramen för en formell 40 timmars arbetsvecka. Att jobba mindre än vad du säger till din chef låter fruktansvärt i mångas öron, men faktum är att fenomenet är utbrett och att det till och med har skrivits en doktorsavhandling i ämnet – skriven av mig.
Sedan min avhandling om det tomma verket publicerades har vi genomlevt en pandemi som har gjort distansarbete till en normalitet bland de redan privilegierade. För många av oss skulle en sextimmars arbetsdag inte göra så stor skillnad. För oss är arbetstidsförordningen bara en mall. Däremot räknar jag inte sjuksköterskor och byggnadsarbetare som “oss”. De tillhör “de andra” som borde veta hur och hållas i säkert förvar från njutningslivets demoraliserande liv. Att de som bär samhället skulle ha det bättre är själva definitionen av “orealistisk” i högerns privatiserade schlaraffenland.
Medan spekulationerna om framtida miljardräkningar springer ut kan det vara värt att påminna om att vi här och nu lever med något som vi vet kostar “hundratals miljarder”. 2022 gjorde våra fyra storbanker 135 miljarder i vinst och förra året landade räntegapspartiet på 180 miljarder. Att täppa till detta hål, till exempel genom att låta statligt ägda SBAB konkurrensutsätta bankernas oligopol, skulle kunna göras i morgon. Ändå blir låntagare rånade år efter år trots att alla politiker verkar vara emot det.
Vissa kostnader kan vi självklart leva med. Andra kostnader hotar undergång. Det viktiga är inte beloppet, utan vem som betalar.
Läs mer text av Roland Paulsen


Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen till din e-post.

Lämna ett svar

Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa