“Ända sedan jag hävdade sommaren all you bitches want a season”, rappar Megan Thee Stallion på låten “Hiss” från sitt nysläppta album. Det är såklart med hänvisning till “Hot girl summer”, “konceptet”, eller vad man ska kalla det, Megan lanserade för ett par år sedan och som sedan följdes upp av “pretty bitch summer” (rapparen Saweetie) och “white pojkesommar” (Tom Hanks son Chet Hanks och nu förstås). Brat summersom till exempel Clara Popenoe Thor skrev om här i DN.

Vi kan alltså dra slutsatsen att det är det brat summer. Men varför är det så? brat summer? Så, hur kommer det sig att den brittiska artisten Charlotte Aitchison, mer känd som Charli XCX, har tagit ett så fast, grönt grepp om tidsandan med sitt sjätte album?
När jag i vintras skrev att Taylor Swift inte har lämnat några bestående avtryck på populärkulturen var det precis det jag menade.
Man ska inte jämföra äpplen och päron, eller kvinnor och kvinnor – och till skillnad från majoriteten av brasilianska Charlifans, jag önskar faktiskt inte livet av Tay Tay. Men Charli XCX:s obestridliga mediaallmakt beror på att hon är en förstklassig balanskonstnär mellan det smala och det kommersiella. Att införliva uttryck från queerklubbkulturen i hitlistor och agera popdiva i sina mest experimentella ögonblick. Och aldrig tidigare har hon varit så självsäker, kaxig och dömande som på “Brat”, där hon helt passar in och liksom smälter samman med tidsandan.
“Brat” vittnar om en epokal förändring i atmosfären. Är en välkomstceremoni för ett nytt, riktigt nygammalt, sätt att vara offentligt. Charli kanaliserar stämningen i flödena från profilerna i sociala medier som inte är influencers i sig, utan rör sig inom en mer djärv och diffus form av känd-för-att-vara-kändis. Dom är jävla hotfullt sexiga partytjejer med plockade ögonbryn som läst tio sidor av “Kapitalistisk realism” och verkar (knappt) överleva på tunna cigaretter och ketamin. De är representanter för en form av framgång som kanske inte direkt är en lönsam verksamhet, men som på något sätt ändå bär sig själv ekonomiskt.
Upplevelsen av skivan kan liknas vid att avlyssna de bäst klädda, farligaste tjejerna i toalettkön i en industrilokal som rasar med skräckblandad förtjusning. Den fantastiska hyperpop-influerade singeln “360” är en ode till just den sortens tjejer, och i videon lyckas Charli rida internetdiskursen på it-girls utan att det skakar eller anstränger sig. För genom valet av skådespelarna – bland andra Richie Shazam, Rachel Sennott, Hari Nef, Chloë Sevigny – är det tydligt att Aitchison vet vad hon pratar om. Det handlar inte om något eftertraktat skivbolagsknep, för hon har fingertoppskänsla och förmåga att iscensätta ögonblick som är lika delar manipulerade för fodret och äkta, både uträknade och hudlösa.
Som remixen med Yung Lean och Robyn, eller den redan ikoniska ditonen av “Girl, so confusing” där Charli för en uppriktig dialog med nyzeeländaren Lorde, som använder gästversen för att diskutera sina kroppskomplex. Projektet som helhet präglas av sådana uppvisningar av exceptionellt god smak – se beslutet att provsmaka Britney Spears fanfavorit “Everytime” på bonusspåret “Spring Breakers”.
Sommaren 2024 går i chartreuse eftersom 31-åringen från Essex kopplade till en ständig rörelse i kulturens underström: att kvalitet är bättre än kvantitet och att riktigt coolt, bra skit kommer att slå till just för att det inte ens försöker . Brat är en lång stelning av den eviga sanningen att alla innerst inne bara vill umgås med den hetaste tjejen i klassen, och att hon förblir den. går som en jävel och kunde inte bry sig mindre vad folk tycker. Julia Fox, Gabbriette, Chloe Cherry och Sevigny står tillsammans med Charli XCX bak i röklådan med sin Vogue bleue och tycker, trots ålder och osäkerhet, att de är bättre än alla andra. För att de är.

Läs mer
Jacob Lundström: Charli XCX kommer inte att uttala sig politiskt – det är inte värt risken att stödja besvikelser
Sara Martinssons skivrecension av “Brat”
“Girl, so confusing” är en av låtarna på DN:s lista över halvårets bästa låtar