Sandra Stiskalo: De bär mask och svans och kallas terianer

En av sommarens sista dagar får jag en fråga som är lika dum som den är förtjusande. Skolstarten närmar sig och min fördomsfria vän vill veta om det verkligen är sant, de otroliga saker hon har hört. Stämmer det att det finns kattlådor på toaletterna i mitt barns skola?
Frågan är mindre separat än den först kan tyckas. Och det är, vågar jag påstå, åtminstone delvis resultatet av en imponerande viral djungeltrumma.
Våren 2022 rapporterar det konservativa amerikanska tv-programmet “Dr. Duke show” om en skola i staden Waunakee, Wisconsin, där elever kan “välja bort att springa i gymmet och istället sitta vid lärarens fötter och slicka sina tassar.” Strax efter dök ett inlägg upp med en skärmdump av ett mejl från en skola i Indiana om “särskilda boenden och vissa privilegier”, inklusive kattlådor på toaletter, för elever som identifierar sig som djur.

Händelserna är ingenting inget annat än manna för kulturkrigssugna twittrare och Trumpistiska republikanska politiker som omedelbart gav sig i kast med att flämta på nytt i kattlådorna som det senaste i en lång rad exempel på den onaturliga vaknakulturens järngrepp om USA. På kort tid har inlägget med mejlet från Indianaskolan delats mer än 10 000 gånger, rapporterar nyhetsbyrån AP.
Problemet är bara att djungeltrumman dånar av påhitt och falska nyheter. Skolledare i Wisconsin och Indiana motbevisar uppgifterna; eleverna slickar inte tassarna i gymmet, kattlådor har absolut inte placerats i lokalerna och mejlet är inte från någon skola utan från en satirgrupp som heter Kokomo Press.
Det finns inga kattlådor i mitt barns skola heller. Även om min vidsynta väns resonemang fortfarande är befogat i sammanhanget.
Hon har sett bilder på mitt barn sittande på en stolpe vid en busshållplats. Barnet bär en mask som är modellerad efter det smala ansiktet på en kattuggla och noggrant tillverkad av kartong, nät, ludd och fjädrar. Andra dagar bär den en lurvig svans i linningen, väser vid oönskade närmande och tar sig fram på alla fyra.
Barnet säger att det är en therian – ett djur i en människokropp. Och mitt barn är inte det enda.

Hans klassrum delar det med en handfull domesticerade och hotade arter. Det finns, så vitt jag förstår, förutom ett tjugotal ungar, en gråvarg, en norsk skogkatt, en räv, ett lodjur och så kattugglan. Under lektionen packas maskerna bort i ryggsäckarna. Under rasterna skyr therianerna asfalten för skogsbacken där de hänger sig quadrobicsen slags agilityliknande aktivitet med blandade fyrfota små hopp.

I Whatsapp-grupper med hundratals Terian-medlemmar arrangeras fysiska möten på ängar och parker. Ytterevenemang med fyrdubbel hoppning och trädklättring. Vid ett sådant tillfälle lutar sig en nybliven mamma fram. “Spridda hoppa?” väser hon i mitt öra.
Therian möter är förbryllande visioner, men uppfriskande. Om jag inte visste att icke-deltagande publik hölls på att undvika, skulle jag starkt rekommendera dem till alla som sörjer subkulturernas förmodade död och drivs av expansionen av glansig anpassning.
Men när Svenska Dagbladets barn- och ungdomstidning SvD Junior publicerade artikeln “Den nya trenden bland barn – att bära en svans” Whatsapp-grupper var fyllda med gråtande katt-emojis.
Rubriken var ett missförstånd, påstods det, en sårande misstolkning rent ut sagt. Therianerna, vana vid blickar och gälla djurläten till skolkorridorerna, hade fått sina konstgjorda kroppsdelar målade som en stil. Dess identitet reduceras till trendkänslighet.
Det är så lätt att skratta åt och så svårt att förstå.
Vad innebär det ens att identifiera sig som ett djur? Hur inser man en sådan sak? Vad vill de, therians? Vill de ha något av oss överhuvudtaget?

Det kan vara ett ryck i en svans, en vind genom pälsen, en grov tunga mot en trampdyna

Ordet kommer från begreppet theriantropi, i sin tur en sammansättning av det grekiska therion vilket betyder vilda djur, och antropos – människa. Det skulle möjligen kunna kallas en extravagans, men den teoretiska överbyggnaden är på det hela taget sparsam. Kanske ligger det i levd theriantropis natur att anka analys. Fråga en therian hur det känns att vara ett djur och svaret kan mycket väl vara en fråga i gengäld: Hur känns det att vara människa?
En upplevelse som dock återkommer när therianer beskriver sin existens är en fantomkänsla av att faktiskt vara i en djurkropp. De kallar det a flytta. Det kan vara ett ryck i en svans, en vind genom pälsen, en grov tunga mot en trampdyna. Skiftare kan komma ofta eller en gång i livet, men de är alltid tillfälliga och de skiljer therians från de mer iögonfallande pälsen, människor i lurviga helkroppsdräkter. En lurvig gillar att klä ut sig och klappa djur. En therian – med eller utan mask och svans, de yttre tillbehören förgyller men är knappast nödvändig – känns som en sådan.

Vad detta beror på kan man verkligen undra, inga medicinska studier om theriantropi har publicerats. Inom psykiatrin talar man för övrigt hellre om klinisk lykantropi. Den termen användes redan i antik medicin och betecknar ett ovanligt tillstånd med vanföreställningar och hallucinationer som övertygade patienten om att han hade förvandlats till ett djur.

Vad en patologisering av barn i djurmasker och svansbärande tiktok skulle tjäna är svårt att se

I den meningen freak show-flirtbok “Otänkbart. En extraordinär resa genom världens konstigaste hjärna” berättar New Scientist-journalisten Helen Thomsons möte med en man som tror att han har förvandlats till en tiger. Tyvärr blir det en kort vistelse. Intervjun, som Thomson hade för avsikt att genomföra, måste avbrytas i förtid när lykantropen börjar morra och hotar att attackera henne. En läkare förklarar senare aggressionen med att lykantropen inte hade tagit sin antipsykotiska medicin.
Vad en patologisering av barn i djurmasker och svansbärande tiktok skulle tjäna är svårt att se. Inte heller förespråkar de psykologiska forskarna Helen Clegg, Rosalyn M Collings, Elizabeth C Roxburgh – några av de få som har tagit på sig existensen av anterianer vetenskapligt – en förklaring till sjukdom. I deras studie ”Therianthropy. Välbefinnande, schizotypi och autism hos individer som identifierar sig som icke-mänskliga” – vilket inkluderar vargar, rävar, drakar, fåglar, en orm, en haj och ett par dinosaurier – det verkar som om autism är något mer utbrett bland therianer än bland resten av befolkningen. Samtidigt värderar therianer sitt psykologiska välbefinnande minst lika högt som kontrollgrupperna. Detta tyder enligt Clegg och kollegor på att theriantropi fungerar som ett skydd mot de svårigheter som autism kan. kanske till och med mot mänskligt lidande i vidare mening.

I den kultur den har dock hände precis det motsatta. Det är fullt av berättelser och bilder där djur existerar är lidandet. Som regel föregås den av en påtvingad och oförklarad transformation. Forntida mytologi erbjuder många sådana skildringar där Olympens nyckfulla gudar straffar arroganta människor, inte sällan genom att förvandla dem till djur.
”Ökänd, lev, men häng där för alltid! För att du inte ska tro att ditt öde en gång ska mildras” säger Athena, visdomens, krigets och hantverkets gudinna, till flickan Arachne i myten nedtecknad av Ovidius och i översättningen av Ingvar Björkeson. Arachne hade utmanat och överträffat Athena med Genom att väva en utsökt gobeläng, den vackraste som någonsin skådats, visade hon sig vara gudinnans överlägsna.
Så gudinnan utövar hämnd. Djurexistens är ett otvetydigt straff. Gång på gång har det presenterats så. Det är svårt att föreställa sig västerländsk kulturhistoria, tro och tanke utan denna linda av trop. Som alla vet höjer den judisk-kristna skapelseberättelsen människan över jordens andra levande varelser. Framsteg, utveckling och upplysning ledde bort från skogen, jorden, smutsen och instinkterna. I en sådan världsbild är berättelsen om djurs existens som straff logisk, för att inte säga inneboende. Frågan är bara om det fortfarande resonerar hos oss.

Två händelser skiljer sig åt på detta under.
Mitt barn, kattugglan, sitter i soffan. Det läses högt ur “Odysseus pojke”, Annika Thors omskrivning av den föreslagna sagohjältens vandrande hem från Troja. Det går långsamt, barnet tycker att boken är för lång, för allvarlig, för våldsam. Men ett kapitel gör intryck. Med sitt sista skepp anländer Odysseus till ön Aiaia där trollkvinnan Circe förvandlar Odysseus män till strånande galtar som hon låser in i svinstian. När hon får det hon vill ha av Odysseus, nämligen hans kropp, bryter hon förtrollningen. Det blir fest och glädjen är stor. Men inte i soffan. Barnet kan inte för sitt liv förstå hur någon kan tycka att det är mer önskvärt att vara soldat under Odysseus än en gris på en grekisk ö.
Ännu en natt kan barnet inte sova. Äntligen kommer det ostoppbara ropet, det som utlöses av övertrötthet i kombination med ett plötsligt insikt om de små och stora plikter, krav och prestationer som oundvikligen står i linje, nu och för resten av livet. Barnet förtvivlar: “Varför, varför föddes jag som människa?”
Framtiden vill inte alltid det. Inte den mänskliga i alla fall.
För therian är att bli ett djur en befrielse, en omväg bort från den lika förutbestämda som krävande huvudvägen. Om man antar ett bredare, mer teoretiskt perspektiv, kan theriantropi mycket väl framstå som en performativ kritik av civilisationen från det kollektivt omedvetna.

Det är uppsvällda ord och stora redskap för att hantera de uppslukande aktiviteterna hos svansade och maskerade valpar. För uppsvälld och för stor? Mycket möjligt.
För det är klart, det är också ett spel. En underbar sådan som innehåller precis allt man kan önska sig av ett spel: kropp, saga, mystik, komedi, eufori, allvar.
Vissa, kanske till och med de flesta, kommer att överge det, ta av sig svansen, komma överens med sin mänsklighet och resignera inför framtiden. Tills dess lämnar jag med vördnad de bedårande gråvargarna, skogskatterna, lodjuren och kattugglorna. Knappast har de börjat sitt liv förrän de kastar alla sina kort i luften och förbehållslöst ställer sig frågan: Vem är jag i världen?