En bekant säger tvärtom, när hon kom dit ville hon genast gå, jagad av en känsla av att någon ständigt försökte lura henne. Det kan vara sant, men det hindrar inte att det är värt att stanna. Du får inte bli lurad.
Istället kan du se ett känt verk av Caravaggio som visas i Donnaregina-museet, som är värt att se i sig. I den mörka, enorma målningen tittar en plågad Jesus ner i marken, medan hans pinosandar håller honom stadigt. Jag är ensam i rummet, förutom en sömnig ung vakt som nedsjunken i en skinnfåtölj mittemot Jesus Kristus scrollar på sin mobiltelefon.
I Neapel kan du hitta sällsynta platser att leva på. Det jag har fastnat för kan vara svårt att hitta, det varnas för i de annars positiva recensionerna, men det löser sig eftersom ägaren ringer i förväg och frågar vilken tid jag kommer.
Hon är så vänlig, möter mig vid porten och ger mig instruktioner, långt från appimperiet. För att nå mitt rum behöver jag först en kod till den stora grinden, som du kan använda din kroppsvikt för att öppna upp. Du går över en imponerande innergård och uppför en trappa till höger, där du använder en liten nyckel för att ta dig genom port nummer två. Den är inte lika tung.
Från trapphuset når man en mindre gård, som man korsar in i huset tvärs över. Det finns en trång och ranglig hiss som tar dig till andra våningen. Det känns som femte våningen, men det har högt i tak.
Nu är du nästan där: för att komma in på det lilla hotellet använder man en större nyckel, alternativt en grindkod. Det är viktigt att du stänger av dig. Du kommer in i själva rummet med ett vitt blipkort.
Välkommen! säger den vänliga ägaren och går hem.
Det är symtomatiskt, tycker jag, den där blandningen av analogt och digitalt. Om vänlighet räknas som analog – AI-artighet räknas ännu inte som sann generositet i min värld – då är jag glad över att ha ett ben kvar i traditionerna.
På tal om traditioner, en gång i tiden firade jag jul i Neapel, med min vän Michelangelo. Han hade långt svart hår och berättade om sina barndomskvarter som kanske inte var de bästa men inte de värsta heller.
På hans gård bodde en mycket liten grupp barn. Det fanns en Raffaello och en Leonardo på min trädgård också, sa Michelangelo och log.
Läs fler berättelser, som Sanna om hur man får något gjort mitt i en katastrof.
Upptäck mer från idag nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen till din e-post.
