Hip hop
Erik Lundin
“Alla var någon innan de blev någon”
(Mansa Banda)
Begåvade artisters förbannelse är att de ibland faller offer för sina egna höga krav. I slutändan kan du bara jämföras med dig själv.
Med sin klassiska debut-EP och förra albumet “Zebrapojken” smidde Erik Lundin en egen nisch inom svensk hiphop, med en unik iakttagelseförmåga och ett språk som han var ensam om.
De egenskaperna finns utan tvekan fortfarande kvar på “Alla va nån innan de blev nån”, det första albumet på fem långa år. Förortsbilderna i det inledande titelspåret är ett tillräckligt bevis på det, verkligen. Lundin smäller in beskrivningar som “här går ingen in i väggen/här går folk iväg” och “där journalisterna gör gängkrig/och kommenterar statistiken som en bollsport”, och fångar både den vardagliga lilla bilden och det samhälleliga. stor en.
Slutet på “Alla va nån innan de blev någon” är lika brutalt spot-on. Först en tyst lägesrapport från världens räddaste land i “När lågorna når”, där det brinner i grannens hus, men “ingen reagerar/ingen sträcker ut en hand/de låser alla dörrar/de aktiverar larmet “. Sedan “Bär mig med dig”, en otroligt vacker ballad om sorg och saknad, färgad av Lundins pappas bortgång i Covid.
Det är låtar som bygger på det mörka vemodet från “Zebrapojken” och där Lundin visar hur han med ovanlig återhållsamhet valt ut varje stavelse för den extremt ordrika genren.
Mellan dessa inledande och avslutande höjdpunkter – nedsvängda i musikalisk tonart, enormt uppsvängda i empatiskt engagemang – svajar det desto mer. Framför allt musikaliskt. Steget mellan å ena sidan det intima och stråkbelagda tilltalet i ovan nämnda låtar, och å andra sidan de nästan muntra hitsen i “Parmigiano” och “Hinken e djup” (med lån från Disneys “The Little Mermaid”), kommer att bli en stor att hantera . Kontrasten blir för tydlig för att helheten ska kunna hållas samman.
Bästa spår: “Plays Role”
Läs fler cd-recensioner och alla texter om musik
