Skivrecension: Melissa Horn – ”Den jag kunde blivit…”

I den kommande boken “Kärleksgapet” (Volante) skriver Minna Höggren om kvinnofällan, som ägnar nästan alla sina vakna timmar åt att tänka på parrelationer. En psykolog berättar att detta fokus på snubbar skapar oro hos många av hennes klienter. Avvisa samtal om män, råder psykologen i den feministiska självhjälpsbok hon skrivit. Melissa Horn har inte läst den.
Sedan debuten 2008 har hon hänsynslöst lutat sig in i önskan att diskutera, dissekera och utforska kärlek. Trots att det har gått fem hela år sedan hon senast släppte ett album så utgör “Den jag bliwa – den jag bliwa” inget undantag från regeln. I nio spår vänder Horn ut och in både på sig själv och på tvåheten.

Inramningen är öm orkestrerad. Försiktiga trummor, smekande syntar, akustiska gitarrer, då och då en elektrisk för variation. Musiken ligger som en mjuk matta under Horns luftiga, ibland nästan viskande röst. Den är till för att lyfta upp, understryka de texter som i alla avseenden står i centrum. Det är där skärpan i detta konstnärskap ligger.
Den annalkande medelåldern, Horn är 37 år, tar allt mer plats. “Jag har slappnat av, jag vill inte skriva mer, skaffa mig ett 9-5 jobb och någon att leva med”, sjunger hon i titelspåret i en typisk replik. Här har livet efter ungdomens framåtrörelse stannat. Skapelsen har blivit en gyllene bur. Något som ger jaget en önskvärd glans. Men normaliteten hindrar det samtidigt från att sippra in.
Positionen är intressant, eftersom den placerar Horn i en annanhet som hennes uttryck annars inte avslöjar det minsta. Tvärtom ligger hennes svaghet i den mycket allmänna stämning hon skapar kring sina kompositioner. Allt är bra, men tråkigt i längden. Ur den synvinkeln kommer detta hennes sjunde album inte att göra det långvariga fansen besviken. Men det är också osannolikt att det når någon ny.
Bästa spår: “Letter to Lori”
Läs mer:
Kajsa Haidl: Här är tio musikevenemang att se fram emot i höst
Alla skivrecensioner och alla texter om musik i DN