Berättelsen om Ulla-Britt Öberg skulle kunna bli en berättelse om tuffa motgångar och sjukdomar. Vid tre tillfällen har hon bland annat haft cancer, malignt melanom, bröstcancer och tjocktarmscancer.
– Bröstcancern var jobbigast. Eller faktiskt tiden efter det. Då var det tufft eftersom jag blev deprimerad, säger hon.
– Men även när jag inte mådde bra försökte jag gå på toaletten regelbundet, och såg till att berätta för mina träningskompisar hur jag mådde.

Men att enbart fokusera på livets mörka sida skulle inte göra den tidigare olympiska simmaren rättvisa.
För även när livet inte varit snällt mot henne har hon aldrig tappat hoppet, utan alltid gett motgångarna en kamp. Ofta med ett leende på läpparna.
– Idrotten har varit väldigt viktig för mig både fysiskt och mentalt. Att flytta regelbundet och träffa goda vänner samtidigt har hjälpt mig mycket, säger hon.

Det är onsdag morgon. När DN kommer till Eriksdalsbadet 20 minuter före utsatt tid är Ulla-Britt Öberg redan där. Hon sitter i cafeterian med en kopp kaffe, och är redo för ett nytt träningspass i poolen.
Simningen kom in i hennes liv när hon var tolv år gammal. Det visade sig tidigt att hon hade talang för sporten.
– 1947 började jag simma för Neptun, och två år senare vann jag klubbens första SM-guld på damsidan. Än i dag minns jag att jag tyckte det var lite häftigt, säger en leende Ulla-Britt Öberg, som varit Neptuns simklubb trogen.
Hon berättar att hon hade en fantastisk pappa som stöttade hennes satsning.
– Han tog bussen till tävlingarna, och var alltid där även om han stod i bakgrunden och lät mig göra min grej. Det betydde mycket att ha hans stöd.
– Min mamma var också jättebra, men när jag var tolv fick jag en lillebror (Kjell) som hade Downs syndrom. Något som förändrade hela familjen. Det var en helt annan tid då. Mamma fick verkligen kämpa för att kunna hjälpa honom.

Det där leendet som har varit på hennes läppar tidigare under vårt samtal är borta. Även om det har gått många år blir det tydligt hur mycket det påverkade hela familjen.
När familjen skakades upp blev simningen något av en oas för Ulla-Britt Öberg.
– Jag tror att det var min räddning. Så simningen har som sagt betytt otroligt mycket för mig ur flera olika aspekter.

När OS beslutades i Helsingfors 1952 deltog totalt 4 955 idrottare från 69 olika nationer.
Endast 519 av dem var kvinnor. En av dem var Ulla-Britt Öberg.
Några veckor innan sin 18-årsdag var hon med på den stora idrottsfesten i den finska huvudstaden.
– Redan innan OS fick jag vara med på ett speciellt evenemang. Vi var tre kvinnliga simmare som fick springa med den olympiska lågan och jag sprang med facklan precis utanför Dramaten. Det var väldigt spännande, säger Ulla-Britt Öberg.
På plats i Helsingfors bodde hon på en sjuksköterskeskola nära Olympiastadion.
– Jag minns att jag var ganska nervös när jag låg där i sängen kvällen innan tävlingarna.
I OS-finalen på 200 meter bröstsim slutade Ulla-Britt Öberg som sjua, men hon simmade faktiskt en blandning av fjäril och bröstsim.
Varför simmade du fjärilsarmslag?
– Jag hade testat det under träningen på Forsgrénska badet, och då var Sten (Hellquist som var mannen bakom Neptuns framgångar på damsidan) och en annan simmästare imponerade över att jag kunde simma flera gånger. Det uppmuntrade mig att fortsätta, minns Ulla-Britt Öberg.
– Men eftersom sparken ännu inte var uppfunnen simmade jag bröstsimsben. I OS var det jag och den ungerska simmaren som vann simfjäril, alla andra simmade bröstsim.

På det sättet Ulla-Britt Öberg blev den första svenskan att testa fjäril i ett internationellt mästerskap. Hon skulle få anhängare. Sverige har genom åren haft en rad duktiga kvinnliga fjärilsimmare. Den största av dem alla, Sarah Sjöström, förbereder sig nu för sitt femte raka OS.
– Men tyvärr finns det ingen 50 meter fjäril på OS-programmet, så den här gången får vi inte se hennes simfjäril individuellt, konstaterar Öberg.
När flera av dagens toppsimmare är i 30-årsåldern, på Ulla-Britt Öbergs tid, var det aldrig ett alternativ att fortsätta vara elit i så många år. I mitten av 1900-talet var elitidrott något man gjorde i väntan på att bli vuxen.

Några år efter OS i Helsingfors tog andra saker över i hennes liv. Hon började arbeta på Odontologiska fakulteten och gifte sig med Rune som var en duktig vattenpolospelare.
– Han var faktiskt med i OS både 1948 och 1952, säger Ulla-Britt Öberg.
– Han brukade säga att jag var negativ till honom när vi träffades under OS i Helsingfors, men det stämmer inte, fortsätter hon och skrattar högt.

Paret fick två barnoch det var när de hade blivit något äldre som Ulla-Britt Öberg åter började simträna mer regelbundet.
Vilket så småningom också ledde till att hon också började tävla igen. Sedan i så kallade Masters-tävlingar, där man delas in i olika åldersgrupper. Något hon fortfarande gör med jämna mellanrum.
– I mars i år var jag med i SM som avgjordes i Eskilstuna. Där tävlade jag i 50 bröst och 50 fria individuellt, och 50 fria i lag. Vilket var riktigt kul.

När mästerskapet var över visade det sig att hon simmade så bra att hon inte bara simmade hem några guldmedaljer, utan även belönades med priset för “Bästa kvinnliga prestation”. Den vinns av den som är närmast världsrekordet i sin åldersgrupp.
– Det var väldigt överraskande, säger Ulla-Britt Öberg, som planerar att tävla i en ny tävling i mitten av oktober. Sedan i Malmö.

Vi har fick sällskap vid bordet hos Ulla-Britt Öbergs trogna träningskamrat, 77-åriga Harriet Levin. Normalt är de en trio som tränar tillsammans på onsdagar men denna gång saknas Reija Reini.
– Vi brukar simma cirka 1 000 meter, och sedan avslutar vi med ett startdyk. Numera är startplattformarna så mycket högre än när vi var unga, så det är bra att regelbundet träna på att dyka från dem, förklarar Ulla-Britt Öberg.
Ett par veckor efter att sommar-OS i Paris avslutades fyller Ulla-Britt 90. Något som ska firas. För det finns så många saker i hennes liv som hon är glad över.
– Förr i tiden gick jag och blev partner, säger hon och ler.
Efter att ha bott ensam i många år sedan maken Rune dog 2002 träffade hon kärleken igen för några år sedan i form av sin före detta kollega Bertil.
– Vi har det jättebra tillsammans, säger hon med mycket ömhet i rösten.
När dagens svenska OS-simmare hoppar i bassängen i Paris för att tävla om medaljerna kommer Ulla-Britt Öberg att följa deras framfart.
– Bertil är egentligen inte sportintresserad alls, men när det är simning så vet han att vi måste titta.

Utanför Eriksdalsbadet solen skiner och eftersom många av besökarna denna dag har valt utomhuspoolen är det ovanligt tyst i 25-metersbassängen.

När Ulla-Britt och Harriet kommer från omklädningsrummet hörs deras skratt tydligt, och innan de hoppar i vattnet visar Harriet upp ett tjockt snyggt pärlhalsband.
– Det är Reija (Reini) som kommit på idén att vi ska bära de här halsbanden för att understryka att träning är en fest, säger Harriet Levin.
Som tur är konkurrerar inte födelsedagsfesten med träningsfesten.
– Jag fyller på en tisdag så vi slipper ställa in någon träning, säger en leende Ulla-Britt Öberg.