Sommar i P1 2024: Så var Herbert Blomstedts program.

Jag var skeptisk. Lyssnar på en grinig gubbe i en och en halv timme, helt klart en av våra största musikstjärnor någonsin. Men tio minuter in har dirigentjätten Herbert Blomstedt fjättrat mig. Att lyssna på sin Sommar visar sig snart vara som att sitta på golvet som ett barn, gnugga sig trött i nacken och lyssna på en glad gammal farfar som i en länssäte förklarar saker ur sin livshistoria. Herbert Blomstedt fyllde nyligen 97 år (en gång till: 97) och han berättar historier, skrattar, brister ut i sång. Det är som om han avslutar meningarna med “du vet, ung man i prime of life”, utan att yttra de orden. Jag lyssnar, lär mig och kommer på mig själv med att le dumt. Alla bokstäver följer inte alltid talet, det kan bli lite andfådd ibland. Men fånig? Inte för en sekund.

Förtroende har uppenbarligen också getts till producenten Camilla Lundberg, som ömtåligt låter musiken komma och gå genom snacket

Det fortsätter kronologiskt: barndomshemmet, skolgången, det “rena paradiset” på Musikhögskolan, de stora jobben utomlands. Jag vet inte om det är ett manus, Blomstedt låter helt fri i sitt berättande. Att komma på saker i stunden, skratta åt, kommentera idéer om symfoniorkestrar eller dirigentens roll:, du kan uppnå en stereoeffekt genom att placera första och andra fiolen, gå runt som en galen gymnast på skrivbordet är helt fel – ledaren ska använda mycket liten men nödvändig rörelser. Och man måste ha förtroende för orkestern.

Förtroende har uppenbarligen också fått till producenten Camilla Lundberg, som ömtåligt låter musiken komma och gå genom talet: Blomstedt tystnar och Mahlers stråkar blommar, Blomstedt fortsätter att berätta medan stråkarna smattrar lätt i bakgrunden. Själva programmet ges en sällsynt musikalitet.

Sällan har någon så fritt, glatt och livligt gjort anspråk på våra sommaröron

Det blir ett exemplariskt arbete av, förutom Mahler (som Blomstedt fann banal i sin ungdom), Haydn, Bach, Strauss, Mendelssohn, Sandqvist m.fl. Och Franz Schuberts enorma nionde symfoni. De flesta från inspelningar där dirigenten var en viss Blomstedt själv, vilket är det närmaste självupptaget den här sommarprataren kommer. Det måste vara då som hustrun får väldigt lite utrymme.
Det stället tar istället tacksamheten – att han fick spela med så många fina orkestrar. Framför allt Dresdner Staatskapelle, där Blomstedt var chefsdirigent i tio år. Lyssnaren ska också vara tacksam. Sällan har någon så fritt, glatt och livligt gjort anspråk på våra sommaröron. Och ges insikter i den klassiska musikens själ på samma gång. Tack för musiken, farfar. Maestro, menar jag.
Mac Larsson: Ebba Andersson om pressen och att inte vilja göra fel
Anders Haraldsson: Ia Langhammers kärlek till livet smittar av sig
Åsa Erlandsson: Amir Rostami pratar först nu om sommaren – det är svart ironi