Språkpoliserna tror att de har rätt, men inget kunde vara mer fel, skriver Lisa Magnusson

d0b69c3b 8167 4457 b537 4f97d46c6349



65f505d7 06f4 4096 b47f 77459b33fea8

Är det något säkert med språkpolisen? Och med något visst menar jag inte som i franskan “je ne sais quoi”: en karismatisk egenskap som inte riktigt går att beskriva. Nej, jag menar som i: Vad gör dessa människor? Hur hanterar de sig själva? Vi andra gör inte det.
Nu pratar jag inte om de som diskret hjälper någon tappad på traven lite då och då. Nej, jag tänker på de mästerliga ordbevakartyperna som glatt och högt och med självbelåtet förakt talar om att andra har fel. Inte i vad de säger. Men i hur de säger det.
Så otroligt upptagna är de med formen att de hela tiden sätter den över innehållet.

När en kollega dyker upp blodig och smutsig på jobbet, och flämtar: “Det har varit en terrorattack i stan!” så svarar språkpolisen: “Det heter inte ‘var’, det heter ‘varit’!” (För övrigt undrar jag om inte det här är samma typ av person som också skulle snegla på klockan, för att markera att kollegan faktiskt var en kvart försenad?)

När forskare äntligen hittar ett botemedel mot cancer kommer hela världen att jubla, förutom språkpolisen

När vetenskapsmän äntligen hittar ett botemedel mot cancer kommer hela världen att jubla, förutom språkpolisen, som innerst inne är upprörda över att “cancer” känns som en anglicismäven om de mycket väl vet att ordet har sina rötter i det grekiska “karkinos”, och grekiska är ett gediget och fint språk, inte alls lika slarvigt som engelska, men ändå hade det känts renare om det accepterade ordet var “cancer”, så att de kunde ha fått rätt personer.
Och ett öde värre än skulle döden vara för dessa vissersbesser att behöva höra talet efteråt, hur andra deltagare kramar om sina anhöriga och säger: “Jag är ledsen för sorgen.”
Du ångrar inte sorg! Sorg är en adekvat känsla när någon har dött! Det man ångrar är förlusten! Språkpolisen vill skrika, men det går inte, för hon ligger död i en kista täckt med blommor och begravningsband och ett kort som en tonårskusin har skrivit “RIP” på.
Själva ordmarkörerna skulle förstås säga att de är portvakter till ett långt större mörker än vad som går att sätta ord på, nämligen en smygande känsla av oordning och förfall och förfall. Jag önskar bara att de kunde inse att detta är ett mörker som inte krymper för att sätta upp staket korrekt språkbruk; utan tvärtom bara växer tills den sväljer en helhet. På vägen dit kommer du också att göra andra osäkra, få dem att tveka, bli tysta, förvandlas till fångar av språkpolisen.
Och jag hör direkt språkpolisens protest: “Jag har rätt! Det är väl det som räknas?” Men nu ska jag berätta en hemlighet: Det finns faktiskt något viktigare än det, nämligen att inte spendera sin korta tid på jorden för att vara helt outhärdlig.


Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen till din e-post.

Lämna ett svar

Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa

Rulla till toppen