Varje år tar över 1 200 människor i Sverige livet av sig. De lämnar efter sig familjemedlemmar, vänner, kollegor och andra som stod dem nära. Förutom förlusten av människoliv drabbas de anhöriga och nära och kära ofta av ett stort lidande och försämrad hälsa. Självmord har också stora socioekonomiska konsekvenser.
Trots intensifierade satsningar på förebyggande åtgärder de senaste åren har antalet personer som tar livet av sig inte minskat. Därför tillsatte regeringen i början av förra året en utredning med uppdrag att undersöka hur vi som samhälle kan använda erfarenheter från inträffade fall, för att kunna vidta kloka förebyggande åtgärder.
Idag lämnar vi ett antal förslag till regeringen som tillsammans syftar till att öka lärandet i samhället om vad som kan göras för att förebygga och förebygga självmord. Vi föreslår bland annat att från och med den 1 juni 2026 inrättas ett centrum för nationella självmordsutredningar som systematiskt och kontinuerligt ska utreda vad samhället kan lära av inträffade självmord.

När en människa tar sitt liv, är det ofta resultatet av ett samspel mellan flera bakomliggande, ofta komplexa, faktorer. Dessa faktorer kan påverka många olika samhällsaktörer samtidigt. Ändå är det få aktörer idag som är inblandade i lärande efter självmord.
Ungefär en tiondel av alla självmord som sker utreds. Vi kan konstatera att det framför allt är inom hälso- och sjukvården och främst inom psykiatrin som utredningar efter självmord görs idag. Samtidigt visar forskning att långt ifrån alla som tagit livet av sig har haft löpande kontakt med sjukvården i nära anslutning till dödsfallet.
De utredningar som görs i dag kan lära oss mycket, men det vi får veta gäller framför allt psykiatrin, där ganska mycket redan är känt. Detta trots att det kan finnas andra bakomliggande förklaringar än psykiatriska tillstånd, som till exempel traumatiska livshändelser eller ekonomisk utsatthet.

1. En nationell utredningsfunktion bör inrättas

Det snäva lärande som sker idag talar för behovet av en funktion som utreder självmord på djupet, ur ett systemperspektiv, där flera olika samhällsaktörer är inblandade. Vi föreslår därför att regeringen inrättar en nationell utredningsfunktion i form av ett centrum för nationella självmordsutredningar.
Centret bör förläggas till Folkhälsomyndigheten, som redan arbetar sektorsövergripande med suicidprevention, och ha i uppdrag att analysera suicid, forskning och annan befintlig kunskap för att ta fram beslutsunderlag för suicidförebyggande åtgärder inom olika samhällsområden. Utredningarna ska innefatta att sammanställa och analysera den information som bedöms vara relevant i det enskilda fallet. En viktig del bör vara att ta del av anhörigas erfarenheter, men det kan också handla om att gå igenom journaler och intervjua relevanta myndighetskontakter.
Precis som till exempel Trafikverkets fördjupade studier av dödsfall i vägtrafiken har bidragit till flera säkerhetshöjande åtgärder tror vi att självmordsutredningarna kan bidra till kunskap om vad mer som kan göras för att förebygga och förebygga. Centret föreslås arbeta tematiskt för att möjliggöra maktsamlingar inom olika delar av samhället. Ett exempel på ett sådant tema kan vara ekonomisk sårbarhet som är en riskfaktor som påverkar flera olika aktörer i samhället.

2. När ett barn tagit sitt liv ska det alltid utredas

När det nästan otänkbara händer – att ett barn tar sitt liv – är det en enorm tragedi för släktingar, andra nära vänner och för hela det omgivande samhället. Varje år tar ett 20-tal barn sitt liv. Samtidigt är kunskapen om varför barn tar sitt liv begränsad.
Barn är en särskilt skyddande grupp och samhället har ett stort ansvar för barns liv och hälsa. Därför föreslår vi att centret ska utreda alla fall där ett barn tagit sitt liv. Att utreda alla barnsjälvmord på nationell nivå sänder också en viktig signal om att samhället måste göra mer för att förstå när och hur vi kan göra skillnad.

3. Anhöriga söker ofta svar på frågan varför

Vår utredning har också haft i uppdrag att se över stödet till efterlevande vid självmord. Vår undersökning visar att stödet inte finns tillgängligt i tillräcklig omfattning, eller inte når. Det är särskilt problematiskt med tanke på att överlevande är en riskgrupp för sina egna självmordsförsök. De nationella utredningar vi föreslår syftar till ökat lärande på samhällsnivå, men kommer inte att kunna ge det stöd anhöriga behöver. Stöd till efterlevande är i sig en viktig förebyggande insats, men det har inte varit möjligt att inom ramen för vår utredning komma med konkreta förslag i detta avseende.
Visionen som Riksdagen har ställt sig bakom är att ingen människa ska behöva hamna i en så utsatt situation att självmord ses som den enda utvägen. För att arbetet ska gå vidare behöver fler samhällsaktörer bidra till arbetet utifrån sina olika erfarenheter och perspektiv. Vi tror och hoppas att våra förslag kan leda till livsviktigt lärande, och fler vägar till kunskap för att förebygga självmord.
Läs fler artiklar från DN Debatt.