Förslaget, som har gått under smeknamnet “indikatorlag”, kritiseras hårt. Uppgiftsskyldigheten ska givetvis gälla ett antal viktiga myndigheter. Men de delar av det svenska samhället som protesterade hårdast mot förslaget kommer att undantas. Som sjukvård, skola, socialtjänst och folkbibliotek. Alla Sveriges kommunala och regionala anställda kan arbeta som tidigare.
Regeringen och SD tvingades ge efter för en överväldigande koalition av motståndare. Man kan köra över fackföreningar. Du kan köra över personalprotester. Du kan köra över oppositionspartier. Du kan köra över regioner. Du kan köra över kommuner. Du kan köra över en utredare. Men du kan inte köra över alla dessa på en gång. Tidöpartierna mötte en vägg av motstånd och valde till sist att backa istället för att köra in huvudet i väggen.
Det vore som en politisk dödslängtan att starta ett krig med den inflytelserika organisationen SKR och många hundratusentals anställda samtidigt. De är alla väljare. Statsminister Ulf Kristersson värderar verkligen sin allians med Sverigedemokraterna högt. Men inte så högt att han vill förlora nästa val på en lag som ständigt skulle kritiseras, undermineras och trotsas i stora delar av den offentliga sektorn.
Protesterna har alltså gett resultat.
Det är det också en lättnad för Socialdemokraterna som av strategiska skäl har valt att lägga sig mycket nära regeringen i migrationsfrågor. Hade Tidöfesterna gått av hade Magdalena Andersson fått rejäl huvudvärk.
Det betyder inte att utredningen saknar repressiv politik. För inte så länge sedan sågs det som väldigt drastiskt att polisen skulle kunna tränga sig in i mobiltelefoner och datorer och använda biometri och DNA för att gripa papperslösa.
Sverigedemokraterna medger att de var tvungna att ge upp, men antyder samtidigt att de fick andra framgångar i gengäld. Det återstår att se.
Liberalerna är lättade, frågan om informationsplikten har förföljt Johan Pehrson sedan den dag han satte sitt namn på Tidöavtalet. Hans jobb är att vinna röster för Liberalernas skolpolitik, inte att gå i krig med lärarförbundet om visselblåsning.
Det betyder inte att han kan andas ut. I januari kommer nästa giftpiller från Tidöavtalet: Utredningen om hur “brister i levnadssättet” ska vara skäl för att utvisa människor från Sverige. Åsikter ska bland annat kunna innehålla: “uttalanden som allvarligt hotar grundläggande sverigedemokratiska värderingar”.
Inför sommaren presenteras ytterligare ett L-spöke, ett nationellt tiggeriförbud.
Samtidigt mullrar regeringsfrågan under Pehrsons fötter. På partiets landsmöte nästa höst ska Liberalerna ta reda på om de kan fortsätta som Tidöparti med SD i regeringen. Pehrson har ett bra år framför sig.
Läs mer av Tomas Ramberg:
Hastigt karaktärsmord på Demirok
Förslaget, som har gått under smeknamnet “indikatorlag”, kritiseras hårt. Uppgiftsskyldigheten ska givetvis gälla ett antal viktiga myndigheter. Men de delar av det svenska samhället som protesterade hårdast mot förslaget kommer att undantas. Som sjukvård, skola, socialtjänst och folkbibliotek. Alla Sveriges kommunala och regionala anställda kan arbeta som tidigare.
Regeringen och SD tvingades ge efter för en överväldigande koalition av motståndare. Man kan köra över fackföreningar. Du kan köra över personalprotester. Du kan köra över oppositionspartier. Du kan köra över regioner. Du kan köra över kommuner. Du kan köra över en utredare. Men du kan inte köra över alla dessa på en gång. Tidöpartierna mötte en vägg av motstånd och valde till sist att backa istället för att köra in huvudet i väggen.
Det vore som en politisk dödslängtan att starta ett krig med den inflytelserika organisationen SKR och många hundratusentals anställda samtidigt. De är alla väljare. Statsminister Ulf Kristersson värderar verkligen sin allians med Sverigedemokraterna högt. Men inte så högt att han vill förlora nästa val på en lag som ständigt skulle kritiseras, undermineras och trotsas i stora delar av den offentliga sektorn.
Protesterna har alltså gett resultat.
Det är det också en lättnad för Socialdemokraterna som av strategiska skäl har valt att lägga sig mycket nära regeringen i migrationsfrågor. Hade Tidöfesterna gått av hade Magdalena Andersson fått rejäl huvudvärk.
Det betyder inte att utredningen saknar repressiv politik. För inte så länge sedan sågs det som väldigt drastiskt att polisen skulle kunna tränga sig in i mobiltelefoner och datorer och använda biometri och DNA för att gripa papperslösa.
Sverigedemokraterna medger att de var tvungna att ge upp, men antyder samtidigt att de fick andra framgångar i gengäld. Det återstår att se.
Liberalerna är lättade, frågan om informationsplikten har förföljt Johan Pehrson sedan den dag han satte sitt namn på Tidöavtalet. Hans jobb är att vinna röster för Liberalernas skolpolitik, inte att gå i krig med lärarförbundet om visselblåsning.
Det betyder inte att han kan andas ut. I januari kommer nästa giftpiller från Tidöavtalet: Utredningen om hur “brister i levnadssättet” ska vara skäl för att utvisa människor från Sverige. Åsikter ska bland annat kunna innehålla: “uttalanden som allvarligt hotar grundläggande sverigedemokratiska värderingar”.
Inför sommaren presenteras ytterligare ett L-spöke, ett nationellt tiggeriförbud.
Samtidigt mullrar regeringsfrågan under Pehrsons fötter. På partiets landsmöte nästa höst ska Liberalerna ta reda på om de kan fortsätta som Tidöparti med SD i regeringen. Pehrson har ett bra år framför sig.
Läs mer av Tomas Ramberg:
Hastigt karaktärsmord på Demirok
Förslaget, som har gått under smeknamnet “indikatorlag”, kritiseras hårt. Uppgiftsskyldigheten ska givetvis gälla ett antal viktiga myndigheter. Men de delar av det svenska samhället som protesterade hårdast mot förslaget kommer att undantas. Som sjukvård, skola, socialtjänst och folkbibliotek. Alla Sveriges kommunala och regionala anställda kan arbeta som tidigare.
Regeringen och SD tvingades ge efter för en överväldigande koalition av motståndare. Man kan köra över fackföreningar. Du kan köra över personalprotester. Du kan köra över oppositionspartier. Du kan köra över regioner. Du kan köra över kommuner. Du kan köra över en utredare. Men du kan inte köra över alla dessa på en gång. Tidöpartierna mötte en vägg av motstånd och valde till sist att backa istället för att köra in huvudet i väggen.
Det vore som en politisk dödslängtan att starta ett krig med den inflytelserika organisationen SKR och många hundratusentals anställda samtidigt. De är alla väljare. Statsminister Ulf Kristersson värderar verkligen sin allians med Sverigedemokraterna högt. Men inte så högt att han vill förlora nästa val på en lag som ständigt skulle kritiseras, undermineras och trotsas i stora delar av den offentliga sektorn.
Protesterna har alltså gett resultat.
Det är det också en lättnad för Socialdemokraterna som av strategiska skäl har valt att lägga sig mycket nära regeringen i migrationsfrågor. Hade Tidöfesterna gått av hade Magdalena Andersson fått rejäl huvudvärk.
Det betyder inte att utredningen saknar repressiv politik. För inte så länge sedan sågs det som väldigt drastiskt att polisen skulle kunna tränga sig in i mobiltelefoner och datorer och använda biometri och DNA för att gripa papperslösa.
Sverigedemokraterna medger att de var tvungna att ge upp, men antyder samtidigt att de fick andra framgångar i gengäld. Det återstår att se.
Liberalerna är lättade, frågan om informationsplikten har förföljt Johan Pehrson sedan den dag han satte sitt namn på Tidöavtalet. Hans jobb är att vinna röster för Liberalernas skolpolitik, inte att gå i krig med lärarförbundet om visselblåsning.
Det betyder inte att han kan andas ut. I januari kommer nästa giftpiller från Tidöavtalet: Utredningen om hur “brister i levnadssättet” ska vara skäl för att utvisa människor från Sverige. Åsikter ska bland annat kunna innehålla: “uttalanden som allvarligt hotar grundläggande sverigedemokratiska värderingar”.
Inför sommaren presenteras ytterligare ett L-spöke, ett nationellt tiggeriförbud.
Samtidigt mullrar regeringsfrågan under Pehrsons fötter. På partiets landsmöte nästa höst ska Liberalerna ta reda på om de kan fortsätta som Tidöparti med SD i regeringen. Pehrson har ett bra år framför sig.
Läs mer av Tomas Ramberg:
Hastigt karaktärsmord på Demirok
Förslaget, som har gått under smeknamnet “indikatorlag”, kritiseras hårt. Uppgiftsskyldigheten ska givetvis gälla ett antal viktiga myndigheter. Men de delar av det svenska samhället som protesterade hårdast mot förslaget kommer att undantas. Som sjukvård, skola, socialtjänst och folkbibliotek. Alla Sveriges kommunala och regionala anställda kan arbeta som tidigare.
Regeringen och SD tvingades ge efter för en överväldigande koalition av motståndare. Man kan köra över fackföreningar. Du kan köra över personalprotester. Du kan köra över oppositionspartier. Du kan köra över regioner. Du kan köra över kommuner. Du kan köra över en utredare. Men du kan inte köra över alla dessa på en gång. Tidöpartierna mötte en vägg av motstånd och valde till sist att backa istället för att köra in huvudet i väggen.
Det vore som en politisk dödslängtan att starta ett krig med den inflytelserika organisationen SKR och många hundratusentals anställda samtidigt. De är alla väljare. Statsminister Ulf Kristersson värderar verkligen sin allians med Sverigedemokraterna högt. Men inte så högt att han vill förlora nästa val på en lag som ständigt skulle kritiseras, undermineras och trotsas i stora delar av den offentliga sektorn.
Protesterna har alltså gett resultat.
Det är det också en lättnad för Socialdemokraterna som av strategiska skäl har valt att lägga sig mycket nära regeringen i migrationsfrågor. Hade Tidöfesterna gått av hade Magdalena Andersson fått rejäl huvudvärk.
Det betyder inte att utredningen saknar repressiv politik. För inte så länge sedan sågs det som väldigt drastiskt att polisen skulle kunna tränga sig in i mobiltelefoner och datorer och använda biometri och DNA för att gripa papperslösa.
Sverigedemokraterna medger att de var tvungna att ge upp, men antyder samtidigt att de fick andra framgångar i gengäld. Det återstår att se.
Liberalerna är lättade, frågan om informationsplikten har förföljt Johan Pehrson sedan den dag han satte sitt namn på Tidöavtalet. Hans jobb är att vinna röster för Liberalernas skolpolitik, inte att gå i krig med lärarförbundet om visselblåsning.
Det betyder inte att han kan andas ut. I januari kommer nästa giftpiller från Tidöavtalet: Utredningen om hur “brister i levnadssättet” ska vara skäl för att utvisa människor från Sverige. Åsikter ska bland annat kunna innehålla: “uttalanden som allvarligt hotar grundläggande sverigedemokratiska värderingar”.
Inför sommaren presenteras ytterligare ett L-spöke, ett nationellt tiggeriförbud.
Samtidigt mullrar regeringsfrågan under Pehrsons fötter. På partiets landsmöte nästa höst ska Liberalerna ta reda på om de kan fortsätta som Tidöparti med SD i regeringen. Pehrson har ett bra år framför sig.
Läs mer av Tomas Ramberg:
Hastigt karaktärsmord på Demirok
Förslaget, som har gått under smeknamnet “indikatorlag”, kritiseras hårt. Uppgiftsskyldigheten ska givetvis gälla ett antal viktiga myndigheter. Men de delar av det svenska samhället som protesterade hårdast mot förslaget kommer att undantas. Som sjukvård, skola, socialtjänst och folkbibliotek. Alla Sveriges kommunala och regionala anställda kan arbeta som tidigare.
Regeringen och SD tvingades ge efter för en överväldigande koalition av motståndare. Man kan köra över fackföreningar. Du kan köra över personalprotester. Du kan köra över oppositionspartier. Du kan köra över regioner. Du kan köra över kommuner. Du kan köra över en utredare. Men du kan inte köra över alla dessa på en gång. Tidöpartierna mötte en vägg av motstånd och valde till sist att backa istället för att köra in huvudet i väggen.
Det vore som en politisk dödslängtan att starta ett krig med den inflytelserika organisationen SKR och många hundratusentals anställda samtidigt. De är alla väljare. Statsminister Ulf Kristersson värderar verkligen sin allians med Sverigedemokraterna högt. Men inte så högt att han vill förlora nästa val på en lag som ständigt skulle kritiseras, undermineras och trotsas i stora delar av den offentliga sektorn.
Protesterna har alltså gett resultat.
Det är det också en lättnad för Socialdemokraterna som av strategiska skäl har valt att lägga sig mycket nära regeringen i migrationsfrågor. Hade Tidöfesterna gått av hade Magdalena Andersson fått rejäl huvudvärk.
Det betyder inte att utredningen saknar repressiv politik. För inte så länge sedan sågs det som väldigt drastiskt att polisen skulle kunna tränga sig in i mobiltelefoner och datorer och använda biometri och DNA för att gripa papperslösa.
Sverigedemokraterna medger att de var tvungna att ge upp, men antyder samtidigt att de fick andra framgångar i gengäld. Det återstår att se.
Liberalerna är lättade, frågan om informationsplikten har förföljt Johan Pehrson sedan den dag han satte sitt namn på Tidöavtalet. Hans jobb är att vinna röster för Liberalernas skolpolitik, inte att gå i krig med lärarförbundet om visselblåsning.
Det betyder inte att han kan andas ut. I januari kommer nästa giftpiller från Tidöavtalet: Utredningen om hur “brister i levnadssättet” ska vara skäl för att utvisa människor från Sverige. Åsikter ska bland annat kunna innehålla: “uttalanden som allvarligt hotar grundläggande sverigedemokratiska värderingar”.
Inför sommaren presenteras ytterligare ett L-spöke, ett nationellt tiggeriförbud.
Samtidigt mullrar regeringsfrågan under Pehrsons fötter. På partiets landsmöte nästa höst ska Liberalerna ta reda på om de kan fortsätta som Tidöparti med SD i regeringen. Pehrson har ett bra år framför sig.
Läs mer av Tomas Ramberg:
Hastigt karaktärsmord på Demirok
Förslaget, som har gått under smeknamnet “indikatorlag”, kritiseras hårt. Uppgiftsskyldigheten ska givetvis gälla ett antal viktiga myndigheter. Men de delar av det svenska samhället som protesterade hårdast mot förslaget kommer att undantas. Som sjukvård, skola, socialtjänst och folkbibliotek. Alla Sveriges kommunala och regionala anställda kan arbeta som tidigare.
Regeringen och SD tvingades ge efter för en överväldigande koalition av motståndare. Man kan köra över fackföreningar. Du kan köra över personalprotester. Du kan köra över oppositionspartier. Du kan köra över regioner. Du kan köra över kommuner. Du kan köra över en utredare. Men du kan inte köra över alla dessa på en gång. Tidöpartierna mötte en vägg av motstånd och valde till sist att backa istället för att köra in huvudet i väggen.
Det vore som en politisk dödslängtan att starta ett krig med den inflytelserika organisationen SKR och många hundratusentals anställda samtidigt. De är alla väljare. Statsminister Ulf Kristersson värderar verkligen sin allians med Sverigedemokraterna högt. Men inte så högt att han vill förlora nästa val på en lag som ständigt skulle kritiseras, undermineras och trotsas i stora delar av den offentliga sektorn.
Protesterna har alltså gett resultat.
Det är det också en lättnad för Socialdemokraterna som av strategiska skäl har valt att lägga sig mycket nära regeringen i migrationsfrågor. Hade Tidöfesterna gått av hade Magdalena Andersson fått rejäl huvudvärk.
Det betyder inte att utredningen saknar repressiv politik. För inte så länge sedan sågs det som väldigt drastiskt att polisen skulle kunna tränga sig in i mobiltelefoner och datorer och använda biometri och DNA för att gripa papperslösa.
Sverigedemokraterna medger att de var tvungna att ge upp, men antyder samtidigt att de fick andra framgångar i gengäld. Det återstår att se.
Liberalerna är lättade, frågan om informationsplikten har förföljt Johan Pehrson sedan den dag han satte sitt namn på Tidöavtalet. Hans jobb är att vinna röster för Liberalernas skolpolitik, inte att gå i krig med lärarförbundet om visselblåsning.
Det betyder inte att han kan andas ut. I januari kommer nästa giftpiller från Tidöavtalet: Utredningen om hur “brister i levnadssättet” ska vara skäl för att utvisa människor från Sverige. Åsikter ska bland annat kunna innehålla: “uttalanden som allvarligt hotar grundläggande sverigedemokratiska värderingar”.
Inför sommaren presenteras ytterligare ett L-spöke, ett nationellt tiggeriförbud.
Samtidigt mullrar regeringsfrågan under Pehrsons fötter. På partiets landsmöte nästa höst ska Liberalerna ta reda på om de kan fortsätta som Tidöparti med SD i regeringen. Pehrson har ett bra år framför sig.
Läs mer av Tomas Ramberg:
Hastigt karaktärsmord på Demirok
Förslaget, som har gått under smeknamnet “indikatorlag”, kritiseras hårt. Uppgiftsskyldigheten ska givetvis gälla ett antal viktiga myndigheter. Men de delar av det svenska samhället som protesterade hårdast mot förslaget kommer att undantas. Som sjukvård, skola, socialtjänst och folkbibliotek. Alla Sveriges kommunala och regionala anställda kan arbeta som tidigare.
Regeringen och SD tvingades ge efter för en överväldigande koalition av motståndare. Man kan köra över fackföreningar. Du kan köra över personalprotester. Du kan köra över oppositionspartier. Du kan köra över regioner. Du kan köra över kommuner. Du kan köra över en utredare. Men du kan inte köra över alla dessa på en gång. Tidöpartierna mötte en vägg av motstånd och valde till sist att backa istället för att köra in huvudet i väggen.
Det vore som en politisk dödslängtan att starta ett krig med den inflytelserika organisationen SKR och många hundratusentals anställda samtidigt. De är alla väljare. Statsminister Ulf Kristersson värderar verkligen sin allians med Sverigedemokraterna högt. Men inte så högt att han vill förlora nästa val på en lag som ständigt skulle kritiseras, undermineras och trotsas i stora delar av den offentliga sektorn.
Protesterna har alltså gett resultat.
Det är det också en lättnad för Socialdemokraterna som av strategiska skäl har valt att lägga sig mycket nära regeringen i migrationsfrågor. Hade Tidöfesterna gått av hade Magdalena Andersson fått rejäl huvudvärk.
Det betyder inte att utredningen saknar repressiv politik. För inte så länge sedan sågs det som väldigt drastiskt att polisen skulle kunna tränga sig in i mobiltelefoner och datorer och använda biometri och DNA för att gripa papperslösa.
Sverigedemokraterna medger att de var tvungna att ge upp, men antyder samtidigt att de fick andra framgångar i gengäld. Det återstår att se.
Liberalerna är lättade, frågan om informationsplikten har förföljt Johan Pehrson sedan den dag han satte sitt namn på Tidöavtalet. Hans jobb är att vinna röster för Liberalernas skolpolitik, inte att gå i krig med lärarförbundet om visselblåsning.
Det betyder inte att han kan andas ut. I januari kommer nästa giftpiller från Tidöavtalet: Utredningen om hur “brister i levnadssättet” ska vara skäl för att utvisa människor från Sverige. Åsikter ska bland annat kunna innehålla: “uttalanden som allvarligt hotar grundläggande sverigedemokratiska värderingar”.
Inför sommaren presenteras ytterligare ett L-spöke, ett nationellt tiggeriförbud.
Samtidigt mullrar regeringsfrågan under Pehrsons fötter. På partiets landsmöte nästa höst ska Liberalerna ta reda på om de kan fortsätta som Tidöparti med SD i regeringen. Pehrson har ett bra år framför sig.
Läs mer av Tomas Ramberg:
Hastigt karaktärsmord på Demirok
Förslaget, som har gått under smeknamnet “indikatorlag”, kritiseras hårt. Uppgiftsskyldigheten ska givetvis gälla ett antal viktiga myndigheter. Men de delar av det svenska samhället som protesterade hårdast mot förslaget kommer att undantas. Som sjukvård, skola, socialtjänst och folkbibliotek. Alla Sveriges kommunala och regionala anställda kan arbeta som tidigare.
Regeringen och SD tvingades ge efter för en överväldigande koalition av motståndare. Man kan köra över fackföreningar. Du kan köra över personalprotester. Du kan köra över oppositionspartier. Du kan köra över regioner. Du kan köra över kommuner. Du kan köra över en utredare. Men du kan inte köra över alla dessa på en gång. Tidöpartierna mötte en vägg av motstånd och valde till sist att backa istället för att köra in huvudet i väggen.
Det vore som en politisk dödslängtan att starta ett krig med den inflytelserika organisationen SKR och många hundratusentals anställda samtidigt. De är alla väljare. Statsminister Ulf Kristersson värderar verkligen sin allians med Sverigedemokraterna högt. Men inte så högt att han vill förlora nästa val på en lag som ständigt skulle kritiseras, undermineras och trotsas i stora delar av den offentliga sektorn.
Protesterna har alltså gett resultat.
Det är det också en lättnad för Socialdemokraterna som av strategiska skäl har valt att lägga sig mycket nära regeringen i migrationsfrågor. Hade Tidöfesterna gått av hade Magdalena Andersson fått rejäl huvudvärk.
Det betyder inte att utredningen saknar repressiv politik. För inte så länge sedan sågs det som väldigt drastiskt att polisen skulle kunna tränga sig in i mobiltelefoner och datorer och använda biometri och DNA för att gripa papperslösa.
Sverigedemokraterna medger att de var tvungna att ge upp, men antyder samtidigt att de fick andra framgångar i gengäld. Det återstår att se.
Liberalerna är lättade, frågan om informationsplikten har förföljt Johan Pehrson sedan den dag han satte sitt namn på Tidöavtalet. Hans jobb är att vinna röster för Liberalernas skolpolitik, inte att gå i krig med lärarförbundet om visselblåsning.
Det betyder inte att han kan andas ut. I januari kommer nästa giftpiller från Tidöavtalet: Utredningen om hur “brister i levnadssättet” ska vara skäl för att utvisa människor från Sverige. Åsikter ska bland annat kunna innehålla: “uttalanden som allvarligt hotar grundläggande sverigedemokratiska värderingar”.
Inför sommaren presenteras ytterligare ett L-spöke, ett nationellt tiggeriförbud.
Samtidigt mullrar regeringsfrågan under Pehrsons fötter. På partiets landsmöte nästa höst ska Liberalerna ta reda på om de kan fortsätta som Tidöparti med SD i regeringen. Pehrson har ett bra år framför sig.
Läs mer av Tomas Ramberg:
Hastigt karaktärsmord på Demirok
