Universitetet slösar pengar på kompetensutveckling

På sidorna i denna tidning (12/5) har en debatt om pedagogik och kompetensutveckling blossat upp. Carl Cederströms lite bisarra upplevelse av en längre kurs med triviala budskap och huk och låtsas mjölka kor som ett inslag i universitetspedagogiken har satt humöret högt. Ansvariga hänvisar (16/5) till att man ofta är nöjd med kurserna och motiverar obligatoriska kurser med att ”det borde vara självklart att undervisning även på högsta nivå ska kräva viss pedagogisk utbildning…det är också något som studenterna uttryckligen ville ha genom Sveriges förenade studieförbund.”

I ett annat inlägg (29/5) antar Pernilla Glaser en munter ton, bekräftad av vanan att ha gjort mycket “som skulle kunna beskrivas som löjligt”, antydt av människor som inte förstår sina egna behov. Pernilla Glaser verkar förstå dessa bättre. Mycket bra kan bli resultatet när myndighetschefer skulpterar i lera eller lyssnar på poesi. Fiktiv mjölkning och knådning av lera ger “interpersonell känslighet”, gör oss smartare, öppnare, sänker blodtrycket, kan leda till frihet (Carl Cederströms fiktiva komjölkning “kan vara en del av en frihetsrörelse”, däremot verkar blodtrycket ha ökat för honom) och befriar oss från att vara i händerna på marknadskrafter och politiker, får vi veta.

Du kanske tror att ju fler utbildningar, kurser, certifieringar, värdegrundsövningar, ledarskapsprojekt med mera du hittar på, desto bättre blir det. Med eller utan spel. Mänsklig förbättring är big business och en grogrund för allt fler. Du kan bli en bättre chef, teamarbetare, få bättre värderingar, högre medvetenhet, bli mindre stressad, mindre homofobisk, mer mångfaldsinriktad och mer hållbar om du får gå en kurs, lovar många.

Logiken är glasklar. De flesta, om inte alla, behöver förbättras, en välpaketerad standardiserad kurs – ibland skräddarsydd för att vara enhetlig över hela organisationen (”skräddarsydd”, kan man säga) – är den vanliga lösningen. En tioveckors utbildningskurs är ett sådant paket – undantag beviljas inte. Kompetensutveckling är per definition bra – kompetens är utmärkt, utveckling likaså. Kombinera dessa ädla ingredienser och bara en dåre är emot det välkomponerade arrangemanget. Jag är inte heller för motsatsen: att vidmakthålla inkompetens gör ingenting.

Du kan bli en bättre chef, teamarbetare, få bättre värderingar, högre medvetenhet, bli mindre stressad, mindre homofob, mer mångfaldsorienterad och mer hållbar om du får gå en kurs, utlovad av många

Om vi ​​går in på kärnfrågan om pedagogiska och liknande kurser så gäller det för alla lärare att de träffar elever och att i stort sett alla vill göra ett bra och uppskattat jobb. Att stå framför en klass är motiverande och svårare att somna än ett byråkratiskt jobb. Att många är dåliga lärare är en annan femma: man kan ha svaga ämneskunskaper, vara retoriskt obegåvad, sakna karisma med mera. Många universitetslärare är ganska svaga forskare. Pedagogiska kurser ändrar inte på detta.
Vissa lärare kan behöva stöd, många klarar jobbet utmärkt utan – och kanske ibland trots – obligatorisk, standardiserad kurs.
Det senare är “lösningen” på många problem. Det ser bra ut och är lätt att motivera. Men ofta finns det ingen lösning. De svaga behöver något annat, de goda blir bara uttråkade. Många blir arga. Det gäller i synnerhet pedagogiska kurser men också mycket annat, till exempel ledarskapsprogram. “En nära döden-upplevelse”, som någon uttryckte det i ett mejl till mig om en sådan …. Generellt sett har många liknande upplevelser som CC – även om man har sluppit att låtsas mjölka kor är det vanligt att tvingas befallande och för en själv irrelevant innehåll anpassat till en minsta gemensam nämnare kan leda till motstånd Det gör också föreställningen att man efter en lång tid som universitetslärare behöver en tioveckorskurs och att man inte förstår sin egen eller den. elevernas bästa om man inte gärna anpassar sig till leden.

Naturligtvis skepsis betyder att inte släppa taget. Man ska självklart ha koll på hur verksamheten fungerar. Om allt fungerar bra – “låt det vara!”, undvik avgifter. Om det finns tecken på problem (studenter som klagar, betyg om nöjdhet, svaga resultat etc.) bör du göra något selektivt. Det kan vara lämpligt för chefen eller seniora kollegor att besöka klassrum och kontrollera att lektionerna verkar fungera ok. Vid problem är det lämpligt med individuell rådgivning, frivilliga kurser, ibland ska man uppmuntra folk att byta yrke. “One size fits all” fungerar sällan. Men ett obligatoriskt “kompetensutvecklingsprogram” är enklast och ser bra ut för dem som inte är insatta och har ögonbindel för verklighetens komplexitet.

Moderna organisationer är genomsyrade av kostsamma, frustrerande obligatoriska “lösningar”. Det är lättast för chefer som skulle vilja göra något synligt och enkelt. Studenter ställer gärna fram enkla krav, som till exempel för en utbildningskurs. Olika grupper, som utbildningsenheter och HR, vill ha resurser, volym, status och – som du säkert kan ana – makt. Volontärarbete gillas inte – ofta motiveras detta med att de som verkligen behöver en utbildning inte förstår hur mycket de behöver den. Tvång ses som nödvändigt och bra – särskilt om folk är emot det. Kritik är ett tecken på bristande förståelse eller dålig attityd.

Friheten i att låtsasmjölka kor är marginell jämfört med disciplinen att tvinga kvalificerade människor att göra det

Men trots allt, är inte kompetensutveckling nästan alltid bra? Väl. En ny studie undersökte effekterna av lärares deltagande i matematik och naturvetenskaplig professionell utveckling (PU) på elevers prestationer i nationellt representativa miljöer. Studien använde data från alla OECD-länder under cyklerna 2003 till 2019 av Trends in International Mathematics and Science Study (TIMSS). Forskarna fann en liten negativ medeleffekt av PU-deltagande, med negativa effekter koncentrerade till högpresterande elever.
Carl Cederström ifrågasätter om det är vad skattebetalarnas pengar ska användas till. Pernilla Glaser kontrar: “Det är något av en favorittropp av extremhögern som dyker upp här. Skattebetalarnas pengar mytologiseras som något som vandrar iväg till det ena skumma och överflödiga projektet efter det andra”.
En annan favorittrope är en kunskapsklass som gillar att måla ut alla andra människor som okunniga och i stort behov av expertledda förbättringar. Oberoende och eget initiativ kan vara oroande för människor som förbättrar dem som kanske inte drar pengar från skattebetalarna lika mycket som från kärnverksamheten, från undervisning och forskning. Det ena grumliga och överflödiga projektet efter det andra i dagens arbetsliv gör att såväl kompetensutveckling som varumärke, kommunikationsövningar, ledningsprogram, värdegrundsarbete, systematiskt kvalitetsarbete och mycket annat går utanför kärnverksamheten. Friheten i att låtsasmjölka kor är marginell jämfört med disciplinen att tvinga kvalificerade personer att göra det.
Läs mer:
Carl Cederström: Varför måste universitetslärare lära sig att leka gård?
Erik Helmerson: Ingen ska tvingas tafsa på sina kollegor bara för att det heter teambuilding
Pernilla Glaser: Den hatiska bilden av teambuilding följer extremhögerns retorik
“Cederströms synpunkter är inte representativa för kursdeltagarna”
Carl Cederström: Var Gunnar Sträng högerextremist? – Pernilla Glasers tankeakrobatik imponerar