Rana letar efter mattor i barndomshemmet – som ligger i ruiner • idag nyheter News i Libanon
Djupt under högen av murbruk, armeringsjärn och bilar som kastats upp i luften av bunkerbombens tryckvåg sticker en rund rulle upp.
– Där, där. Titta där. Hjälp mig att dra, säger Rana Slemain.
Rullen är en av hennes föräldrars mattor nedgrävd efter att en israelisk bomb jämnade med sig hela hyreshuset mitt i centrala Beirut.
– Min pappa gick ofta på en persisk marknad här i Beirut. Ibland tog han med sig sin mamma så att de kunde köpa mattor tillsammans. Just den här har starka minnen för dem. Även om den har några hål så tänker jag ta med den. Jag ska få den reparerad, säger Rana Slemain när idag nyheter träffar henne i centrala Beirut.
Alla vet att vapenvilan kan brytas när som helst
Hon, liksom tiotusentals andra libaneser, har rusat till sin familjs hem medan vapenvilan fortfarande är aktiv. Alla vet att den är ömtålig och kan avbrytas när som helst.
Redan under den andra dagen av vapenvilan har den brutits vid gränsen till Israel. Den israeliska militären säger sig ha skjutit mot några som befann sig vid en av Hizbollahs vapenlager, medan Hizbollah hävdar att den israeliska militären sköt mot libanesiska civila.
Tills vidare avråder både Israel och Libanon befolkningen att inte återvända till de evakuerade områdena nära gränsen.
“Jag är trött på krig”
Men till andra områden som bombades under kriget återvänder folk i massor. En av dem som idag nyheter träffar är butiksägaren Zainab. Många av hennes kunder har försvunnit, ett 30-tal har dött. Flera av dem är barn som brukade köpa godis av henne.
– Av alla kunder älskar jag barnen mest. Det är svårt att ens föreställa sig att barn man såg varje dag, och som brukade komma och kyssa och krama mig, nu bara är borta. Ett litet barn som köpte tuggummi, vad tänkte eller kände han när bomben kom? undrar Zainab.
En av många frågor som inte får några svar.
– Jag är trött på krig. Sedan jag föddes har det varit flera krig. Må det här vara det sista jag får uppleva. Jag orkar inte längre. Mina känslor är stela och tårarna jag gråter är torra, säger Rana Slemain.
