Ingen kan ha missat att Sverige står inför en läskris. Den senaste tiden har vi börjat ana vidden av detta när även universitetslärare på spetsutbildningar hissar varningsflaggor. Eleverna läser som krattor. De kan inte svara på essäuppgifter. De låter AI-verktyg som Chat GPT sammanfatta kurslitteratur.
Jag vet inte om svenska elever faktiskt är lata eller dumma. Men jag ser ett samhälle som ständigt värdesätter resultat före process och i vissa fall underskattar processens betydelse för lärande.
Att gå en utbildning är att vara oavslutad. Syftet med utbildningen måste vara att träna upp de färdigheter du behöver när utbildningen är klar. Klarar dagens unga att vara i den här träningsfasen? Accepterar de att de inte är färdiga ännu?
Min personliga erfarenhet är att dagens unga, kanske i högre grad än då, patologiserar sin nödvändiga inkompetens. Jag har arbetat som fiollärare i många år. Att spela ett instrument är att försätta sig i en känsla av inkompetens som varar resten av livet.
När jag träffar unga musiker lider många enormt av att känna sig tomma. De undrar vad som är fel. Som en skicklig medelålders gamer är jag full av skratt. Att vara musiker är att må dåligt, oavsett nivå.
Jag vill hälsa dessa unga människor: Sluta psykologisera och spela fler konserter! Du kommer att fortsätta må dåligt. Men tricket är att inte sluta må dåligt. Tricket är att må dåligt och ändå vara på gott humör!
Att erövra denna förmåga ger estetiska ämnen utmärkt träning. Man blir hela tiden upprörd över att det inte blir så fint som man vill. Det är hantverk, det är livslångt gnagande.
Ändå hörs rabiata ledarskribenter reducera denna utbildning till fula smörknivar (som om handelslärare inte vet att enhetliga köksredskap går att köpa på Ikea). Ändå har vi program med namn som “Talang” och “Idol”. Dessa gör processens nödvändighet nästan helt osynlig och fokuserar på resultatet.
Om svåra omständigheter rapporteras offentligt reduceras de ofta till innehållet i en nu framgångsrik persons berättelse (som alla dessa sommarprat på Sveriges Radio). Och då har jag inte ens nämnt influencer-communityt, vars hela motor är att ensidigt visa yta, yta, yta.
I ett samhälle som prisar resultat framför process, det är inte lathet att vilja ha kortfattade sammanfattningar av komplexa texter. Det är att vara rationell. Men vuxenvärlden har ett ansvar att berätta att:
● Det är en normal mänsklig upplevelse att ibland må dåligt och fult.
● Denna känsla kan med rätta omfatta, kanske till och med ge en komisk distans till tillvaron.
Är vi redo? att dela denna obekväma sanning med våra barn och verkligen ta upp kampen med sorterna i resultatet samhället? Framåt till process och inkompetens! För att använda modern svenska: Vi jobbar på det!
Mer om insändare: Så här skriver du på insändare och svar
Fler insändare: dn.se/insandare
