Ulf Kristersson ville få mycket gjort i sitt regeringsbesked i veckan. Mycket till och med.

Naturligtvis talade han inte om problemen som hans politik skapar, eller orättvisorna. Istället ville han berätta om allt han gjort, trots att regeringens uttalande ska vara framåtsyftande. Det var det förstås också.

Vissa saker fastnade mer än andra. Mycket av det som sades var förskönande och ren och skär lögn. Som när Kristersson spred rosa fedamm runt sig om det fantastiska landet Sverige där vi blev bättre tack vare honom.

Det är nog en beskrivning som ganska många vanliga svenskar skriver under på. För vi har bland annat sett 10 år av reallöneökningar försvinna rakt in i ett svart hål av inflation. De enda Ulf kompenserade för inflationen när den var som värst 2023 var svenskarna med högst inkomster. Det är hos dem som både Ulf Kristerssons och Jimmie Åkessons lojalitet ligger.

Andra är direkt provocerande. Som när Ulf Kristersson med allvarlig röst talade om att stärka skyddet för journalister. Trots att hatet och även hoten mot journalister allt för ofta kommer från Kristerssons vänner i SD och deras manliga anhängare. Även om det är Sverigedemokraternas Linus Bylund som pratat om “journalistrugby”. Trots att det är Jimmie Åkesson som attackerat och misskrediterat Kalla Faktas gedigna journalistiska granskning av Sverigedemokraternas trollfabrik.

Det är inte “Ahmed” och “Mohammed” en opinionsjournalist till vänster möter i inkorgen. Det är Håkan, Bengt och Lars. Helylle svenskar som hatar muslimer, homosexuella och feminister. Och journalister förstås.

När hatstormar kommer så kommer de från SD. Trollfabriker och SD-anhängare förvandlas till en falsk opinion som ska göra journalister lite räddare, lite fegare, lite tystare. Högt uppsatta representanter som kontaktar dig och kräver att du tar bort innehåll och hotar anmälningar. Så att nästa gång du skriver kommer det att sitta i bakhuvudet.

Det ser inte ut så med något annat parti.

I kombination med bland annat mediestöd som gör kollegor färre och kommer att skicka hela titlar i graven som överlevt i mer än 100 år, skapas en potent blandning som gör Sverige mindre av en demokrati.

Ulf Kristersson kan därför inte skydda några journalister. Ulf Kristersson har gjort ett av de största hoten mot fria, oberoende medier till sin regeringsgrund. Och hans egen politik svälter den ut.

Det är hans regering som slaktat mediestöd, vilket gör högerkritiker färre. Till exempel kommer idag nyheters kommande tre år att bli väldigt, väldigt tuffa. Mediastödet minskas nu. Samtidigt som makarna Bergström och Handelsbanken pumpar in pengar i medieprojekt med en tydlig agenda.

Vi ägs nu av Bonnier. Men familjen Bonnier är som bekant ingen känd familj. Bonnier bygger på liberala värderingar, värderingar som också omsätts i praktiken när de fortsätter att ge ut tidningar med oberoende socialdemokratiska ledarsidor. Men i den ekvationen är också mediastödet avgörande. Av uppenbara skäl. Kärnverksamheten handlar inte om att bilda opinion från vänster. Det handlar om att försvara liberalismen. Att någon fortsätter med det är onekligen en god gärning med tanke på Liberalernas tråkiga vägval och samverkan med SD.

Det är Ulf Kristerssons sambo Jimmie Åkesson som sagt att han vill lägga ner P3. Det är hans vän Richard Jomshof som klagat på att svensk media inte fungerar som den ungerska. Det är Ulf Kristerssons regering som svälter ut Public Service genom att inte räkna upp sina bidrag tillräckligt. Det är Ulf Kristerssons vänner i SD som vill opinionsregisterjournalister.

Så nej, Ulf Kristersson kommer inte att kunna stärka skyddet för journalister, som han sa att han ville göra i sin regeringsförklaring. Det var förstås inget av det som nämns i denna ledare som var tänkt, utan handlar om att förklara de brott som begåtts mot journalister. Men brotten begås inte i ett vakuum.

Varje beslut som tas av Ulf Kristersson och hans regering hotar journalistiken. Direkt eller indirekt.

Och handling säger trots allt högre än ord.

Ironiskt nog, även när det kommer till journalistik.