Jag var en nykter tågpendlare förut och visste att tågen skulle bli försenade och inställda, att jag skulle missa tandläkarbesök och behöva ligga med vänner. Men å andra sidan skulle jag få mer tid att läsa, och mer material till min diktsamling om tågpendlarnas förstörda liv.
Att SJ lägger ner sin pendlingstrafik mellan Sveriges första och fjärde städer från den 15 december sätter sten på pendlarnas redan tunga börda.
SJ:s vd Monica Lingegård säger att man inte kan konkurrera med Mälartåg, och att man trots höjda biljettpriser tappar miljontals kronor på sträckan. Själv har hon självklart aldrig pendlat mellan Uppsala och Stockholm. Pengar finns redan idag – i rusningstid är det inte ovanligt att man får nöja sig med ståplats – och snart förstärks sträckan med en fyrspårig och en ny station i södra Uppsala. Inte konstigt att flera andra tågbolag varit snabba med att visa intresse för att ta över SJ:s avgångar.
Det fanns en tid då SJ visste hur man uppskattade pendlarna
Så sent som i vintras var det dock ett annat ljud i SJ:s skäll. Sedan satsade man på trafiken genom att återinföra direkttåg, utan stopp i Märsta och Knivsta. Satsningen övergavs dock efter några veckor på grund av brist på tåg. Nu ger de upp och sviker pendlarna.
Men det fanns en tid då SJ visste att uppskatta pendlarna.
Året var 1984 och John-Eric Noreby, som pendlat Uppsala–Stockholm i 40 år, prisades för lång och trogen pendling. Förutom diplom och en fest på ett chartrat tåg fick han även en statyett. Men när John-Eric gick i pension och ville lämna över statyetten till nya rekordpendlare fick han inget svar från SJ.
Statyetten finns nu att beskåda på Järnvägsmuseet i Gävle. Fortsätter SJ så här hamnar snart hela företaget där.
Läs mer text av Viktor Anderssontill exempel ett reportage från Järnvägsmuseet i Gävle
Upptäck mer från idag nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen till din e-post.
